Vi såg ett mycket imponderande steg ikväll hos vår lilla gullunge!! Vi har ju (som ni ev vet) gett Selma astmamedicin sen några månader tillbaka nu, vid förkylningssymptom/luftrörsbesvär och den har gett jättebra resultat! Vi har tyvärr behövt ge många s.k. kurer (en kur varar 13 dagar) redan… men alhamdulillah att vi kan hjälpa henne nu! SKITLÄKARE på HC, vi var första gången när hon var 5 månader och redan då berättade jag om min oro för förkylningsastma pga att hostan var så extrem. Läkaren då sa att ”vi måste vänja oss vid att hon är sjuk” OKEJ?!?! Sen har vi sprungit på hc och familjeläkarjour oräkneliga gånger. Selma VET hur man använder stetoskop och så fort hon får syn på ett så ska hon undersöka sig själv, mig, pappan och alla nallar och dockor… Alla läkare och sköterskor har bara sagt att allt är så normalt så man vill kräkas. Mammor och pappor där ute, stå på er, lita på er instinkt!! Ni känner era barn bättre än någon annan kommer i närheten av att göra.
Det krävdes alltså att vi skulle vakna mitt i natten av en gnyende dotter som var helt slö, halvt avsvimmad och hade extremt svårt att andas! Vi fick åka ambulans in och vi var tydligen ett prio 2 larm, vilket är näst högst, typ blåjlus fast inga sirener. Vi fick medicin där, spenderade hela natten i väntrum och mottagningsrum men vi fick medicin! Dagen efter försökte jag själv boka en tid på barnmottagningen, men nej ”det går jö inte att bara boka en tid hit hipp som happ förstår du väl?!” var svaret jag fick i telefon när jag med gråten i halsen förklarade vad som hade hänt, hur dålig hon hade varit. Fy! Någon timme efter det ringde en sköterska från akuten upp mig för att följa upp och då vart jag så lättad så då hamnade gråten i halsen igen. På akuten var alltså första gången vi blev tagna på allvar! Helt sjukt att det ska behöva gå så långt… jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om inte mammainstinkten hade skrikit till mig att lyfta över henne till oss när vi gick och la oss. Hade vi verkligen hört henne från hennes rum?? Alla säger ju att man gör det, men tänk om… vidriga vidriga tanke!!!
Jag bad sköterska fixa en remiss till barnmottagningen och hon fixade det direkt! En månad senare ungefär fick vi komma dit och eftersom hon var frisk som en nötkärna då så kunde hon ju inte direkt hitta symptom men vi pratade massor. Ett av tillvägagångssätten för att utreda astma är att prova ta medicinen och se om det hjälper, så hon skrev ut medicin, en luftrörsvidgande och en kortisoninhalator. Och så en s.k. Vortex som är ett hjälpmedel för att ge henne medicinen (röret och masken). Hon ska andas i den 4-6 gånger av vardera medicin… i början var det en galen kamp! Hon grät, slogs, slängde sig och fick panik på riktigt, jag var precis på väg att ringa och be om pulver att ge dagligen i lite yoghurt ist (det finns också, heter Sekulär) men precis då, ett par dagar in i första kuren, vände det och hon började tycka att det var helt okej. La sig tillrätta och tog sin medicin när vi bad henne. Duktiga, duktiga tjejen! Sen dess har det gått kanon! Hon har gråtit ett par gånger sen dess men det är mest om vi avbryter henne mitt i en lek eller så. Vi ska tillbaka till barnmottaningen i höst och få diagnos då förhoppningsvis. Men jag är rätt övertygad om att det är förkylningsastma hon har. Och ev lite allergi mot hundar då hon en gång reagerade hos kompisar som har hund. Då hade vi medicinen med oss för det var tid för en dos, alhamdulillah, så det gick ju bra det med.
Idag tog hon sin medicin själv! Fett påpeppad och lite hjälpt av pappan sin ♥ SÅ STOLTA!!

För att sammanfatta, så vill vi skicka ett enormt RIS till HC och ROS till akuten och barnmottagningen ♥ Ni har kanske räddat livet på vårat barn!! Och det finns inget i världen mer värt än det…. Alla ni andra som såg mig som en hyperskraj morsa som ringde eller kom in vid minsta lilla nysning, bajs på er!! BYT JOBB era puckon… jag tänker inte vänja mig vid att hon hostar så hon kräks vid minsta lilla infektion, inte heller vid att hon har svårt att andas, att hon blir så andfådd så fort hon springer lite att man kan tro att hon sprungit ett maraton. Nej, det tänker jag inte göra!