Året som gått, tack ♥

Året som gått, 2011, det var det bästa året i mitt liv!!!
Det var året när min dotter föddes, den mest perfekta och underbara lilla ungen…

Här kommer min års-sammanfattning, i början av året låg jag mest hemma och mådde illa…
Det syns på storleken på kollagen hur mkt till liv jag haft haha! Mådde illa, sen var jag rätt pigg trots foglossningar och en extremt het sommar och mycket svullnad så var jag på språng mer eller mindre hela tiden! Sen vart det fleradagarlångförlossning…. Och sen kom hon, mitt älskade barn, den sekunden hon blöt och varm och alldeles perfekt lades på mitt bröst så förändrades allt ♥♥♥

Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November

December

♥♥♥ ALHAMDULILLAH ♥♥♥

En lista om att bli mamma ♥

Hittade denna på en blogg, men den är lösenordad så länkar inte, inte så stor idé 🙂

När fick du reda på att du var gravid?
22a december 2010 ♥

Hur gammal var du?
23

Hur tog din partner det?
Han blev mest orolig, glädjen kom senare för honom 🙂

Mådde du mycket illa?
JA, kräktes bara 2 gånger men låg i soffläge mellan vecka 4-16 typ… ush!

Hade du mycket halsbränna?
Hela tiden, novalucol var min bästa vän! 

Var du känslig?
Nja, gråtmild och lite galen kanske jag skulle kalla det

När kände du bebisens första sparkar?
I vecka 13, i min storasysters säng när jag var barnvakt ^^
Så tidigt så inte ens min barnmorska trodde mig…

Var du ofta orolig?
Ja hela tiden nästan, var så rädd för missfall, men i vecka 11 försvann det!
Sen var jag orolig för att hon skulle födas för tidigt eller vara sjuk… 

Sparkade bebisen mycket?
Det var så himla olika från dag till dag, ibland gick det 2 dagar utan sparkar,
men när hon sparkade, då kändes det i hela kroppen på slutet! STARK TJEJ ♥

När började du läcka bröstmjölk?
Tidigt, minns inte men före vecka 20 tror jag det var…

Fick du bristningar?
Japp, vackert värre haha 😛

Blödde du någon gång?
Ja, blödde massa gånger men bara lite åt gången men var in på UL för o kolla upp det..

Hur många Ultraljud gjorde du?
Tre stycken, rutin-UL 1 april 2011 och det för o kolla blödningar minns inte när
Och så en överburenhetskontroll i vecka 41+0 

Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Jag hade bara tre önskningar, att mitt barn skulle födas frisk och välmående,
vaginal förlossning och ingen ryggbedövning!

Hur började din förlossning?
Pinvärkar i flera dagar med början 8/9 som sen succesivt blev starkare men aldrig regelbundna..

Hur många timmar tog din förlossningen?
Ehm, timmar… värkarna började 8/9 och hon är född den 11/9 😉

Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Vaginalt


Hur mycket var du öppen när du kom in?
7 cm

Vilken smärtlindring tog du?
Lustgas

Dragen med sugklocka?
Nope

Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
Minns jag rätt så var det 20 min enligt journalen (enligt min upplevelse så var det 5 minuter!)

Blev det komplikationer?
Selma hade låg puls ett tag, det löste sig dock av sig själv,
sen var moderkakan otroligt seg med att lossna så höll på att bli operation…

Vad tyckte du var jobbigast?
Att krystreflexen satte igång 1 timme (!!!) innan jag fick börja krysta… FY FAN!!!

Var du rädd för något?
Att bebisen inte skulle må bra, hennes välmående var allt jag kunde tänka på!

Skrek du?
Ja jag skrek innan jag fick krysta ”JAG KAN INTE HÅLLA EMOT RIIIING PÅ KLOCKAN!!!”
När jag höll på o krysta så skrek jag ”DET GÖR OOOOONT!!” Men inga andra skrik…

Hur många var inne i förlossningsrummet?
Bara jag, min man, barnmorskan och en sköterska av nåt slag

Hade du någon nära med dig?
Ja min man Diyar, och min mamma satt i väntrummet,
jag tror man hade fått bogsera ut henne med lyftkran för att få hem henne när jag var 7 cm öppen när vi kom in ^^ hon skjutsade oss ♥

Fick du sy?
Nej inte ett enda, så skönt!

Vilken vecka födde du i?
42+6

Vad var vikt och längd på bebisen?
3744 gram och 50 cm av rent mirakel ♥

Ammar du?
Ja, efter en hel månads kamp drygt så är nu amningen jättemysig!

Hur gammal är bebisen nu?
3,5 månad, mer exakt så är hon 16 veckor på söndag 1/1 2012

Vad tyckte du om förlossningen?
Det var fruktansvärt smärtsamt och utdraget och inte alls som jag trodde, men det var ändå det bästa jag varit med om någonsin! Snacka om att man klarar vad som helst om man klarar det där, så himla häftigt och roligt och så fick jag ju den underbaraste av gåvor för mödan, alhamdulillah ♥ Sa till maken på BB ”Det där var ju asroligt jag vill göra det igen!” ♥

DSCN1561

lovesBebis1

IMG_04551

IMG_0516

CIMG4203

3dagar

Förlossningsberättelsen ♥

Att föda barn var inte alls som jag hade tänkt mig, på något vis, det går inte att förklara med ord någon del av att föda barn. Varken smärtan, rädslan, lyckan, kärleken eller viljan och styrkan eller någon av de alla tusentals känslor jag upplevde när jag födde min första dotter Selma går att förklara i ord. Det var det mest magiska och underbara jag gjort i hela mitt liv, men samtidigt så gjorde det så fruktansvärt ont att jag ville dö! Jag har dragit mig för att skriva min förlossningsberättelse just för att jag inte minns alls mycket från förlossningen, och även för att jag inte vet hur jag ska kunna sätta ord på något så stort… men jag gör mitt bästa!

Min förlossning var inte alls som de man får läsa om i böcker, eller höra om varken på MVC, föräldragruppen eller En unge i minuten, den var helt sjuk och det var bara tur (om tur finns ens, det vet jag inte men alhamdulillah!) att inte Selma föddes i badkaret, där låg jag nämligen hela dagen den 10/9, dagen innan min dotter föddes. Jag hade haft pinvärkar som hade varit regelbundna och starka (tyckte jag då!) i flera dagar innan den 10/9, redan den 8/9 började jag klocka mina värkar och de var regelbundna i perioder och nere på 4-5 minuter emellan ganska ofta och i rätt långa perioder för att sen svaja till och bli oregelbundna igen ett tag. Men naiv som jag var så trodde jag inte att riktiga förlossningsvärkar skulle göra mer ont än vad värkarna gjorde då så det blev ju några svängar in på förlossningen, 3 gånger åkte vi in och blev hemskickade igen… Jag kan säga i efterhand att värkarna jag hade då (förutom sista gången vi åkte in och blev hemskickade) kändes typ som ja, mensvärk, i jämförelse! Men sista gången vi blev hemskickade då var det annorlunda, då hade jag så ont så de skickade inte hem oss direkt utan jag fick en sovdos för andra gången och fick ligga kvar över natten. En sovdos är en medicin-coctail med smärtstillande, livmoderavslappnande och någon sorts insomningsmedicin, otroligt skönt när man har pinvärkar att då kunna få sova istället för att ha värkar som inte gör någon nytta! Är det riktiga förlossningsvärkar så hjälper inte sovdosen, då fortsätter värkarna ändå och man kan såklart inte sova för att man tagit lite starkare variant av alvedon om man har förlossningsvärkar. Mina värkar stannade av, efter några otroligt jobbiga timmar i förlossningsrum 6, då jag legat och slumrat mellan värkarna och i ren panik nästan skrikit efter Diyar så fort en värk var på väg så han fick massera mig i svanken och hålla mig i handen och jag grät o halv panik över att det gjorde såååå ont!! Dessutom hade jag så sjukt långa värkar, vilket de säger att man inte kan ha om det är riktig förlossning på gång, men det är jag själv levande bevis på att man kan ha… jag kunde ha en enda lång värk i 5 minuter!! FEM MINUTER!! Någon enstaka gick uppemot 9-10 minuter till och med… då ville jag dö!

IMG_0425

Det finns ingen profylax eller svankmassage eller något badkar i världen som kan hjälpa när man haft värk i över 5 minuter, då var jag så trött, så uppgiven och hade så fruktansvärt ont att jag bara ville att det skulle ta slut till vilket pris som helst! Redan då bad jag om kejsarsnitt och började överväga ryggbedövning som jag bestämt sedan månader tillbaka att jag inte ville ha… Iaf så avtog värkarna och jag fick sova i några timmar innan vi blev väckta där av en sköterska vid kl 8, då det slog oss att vi hade överburenhetskontroll inbokad då kl 8! Det var ju bara att krypa ur klänningen och i mjukisar och tofflor och vagga bort till ultraljudsrummet… väl där fick jag för sista gången hoppa upp och lägga mig för ett ultraljud och vi fick se lilla Selma i den gryniga ultraljudsbilden för allra sista gången! Barnmorskan kollade mängden fostervatten och allt såg bra ut, vilket betyder att moderkakan fortfarande gjorde jobbet den skulle göra och bebisen mådde bra därinne, så ingen brådska med att sätta igång förlossningen alltså. Det fick mig att vilja bara lägga mig ner och böla, för det betydde att vi skulle bli hemskickade! Så vi vaggade tillbaka till vårt förlossningsrum 6 och packade ihop våra saker, jag ringde mamma för skjuts och läste på om ryggbedövning i en informationsgrej som hängde på väggen. Helt plötsligt kändes det väldigt lockande och inte alls lika otäckt som jag tidigare tyckt.

När vi kom hem så försökte jag vila och få i mig något ätbart, jag hade så ont i magen vilket jag bortförklarade som träningsvärk i livmodern något jag inser nu att det förmodligen var värkar, bricanylen hade inte fått värkarna att sluta helt bara trappa ner i styrka tillräckligt för att jag skulle få sova… å andra sidan hade jag konstant ont så det kanske var träningsvärk ändå, men jag vet inte ens om det är möjligt..? Nåja, låt säga att det var träningsvärk.

Nu är det alltså den 9/9 och vi åkte hem från förlossningen ca kl 9 på morgonen, och jag kände bara allt hopp om att någonsin få min bebis i famnen dö ut… Efter överburenhetskontrollen så satt vi ett slag och väntade på mamma utanför förlossningen, i väntrummet där man sitter och väntar för att få komma in på rutin-ultraljudet och det var väldigt annorlunda… förra gången vi var där var vi så nervösa, livrädda, hoppfulla och jag kunde inte ens hålla tårarna borta jag var så rädd att det skulle vara något fel på vårt barn. Nu satt vi där, jag med enorm mage, med värkar, och satt mitt emot par med den där lilla begynnande magen, med pyttesmå bebisar i sina magar och alldeles säkert lika livrädda som jag var den 31 mars när vi var på vårat RUL! Det var nästan pinsamt på ett sätt, fråga mig inte varför…

Det skulle ta ca ett dygn med sådan konstant smärta i livmodern (träningsvärken!) att jag i princip inte kunde röra mig alls, jag låg på soffan och hade fruktansvärt ont hela tiden och skrek rakt ut när jag var tvungen att resa på mig, innan värkarna kom igång igen. Ett dygn då jag hade så fruktansvärt ont, varje gång Selma tog spjärn och pressade huvudet neråt, vilket hon gjorde många gånger så brast jag ut i gråt för smärtan var så hemsk! Och till ingen nytta alls…

Dagen därpå, vaknade jag tidigt från en nästintill sömnlös natt av värkar! Den 10/9 kl 08:21 klockade jag den första värken, och jag räknar att min förlossning startade då. Jag hade varit öppen 2 cm i flera dagar redan så latensfasen var redan avklarad till 2/3 så här satte det fart! Redan tidigt på morgonen, innan jag börjat klocka värkarna, så klev jag ner i badkaret. Maken sov och jag hade mobilen bredvid mig hela tiden för att kunna ringa honom och slippa ropa. När jag började klocka värkarna så var de glest isär och oregelbundna men väldigt starka! Jag fick fruktansvärt ont i varje värk och fortfarande led jag dessutom av träningsvärken i livmodern så jag hade även ont emellan värkarna… suck! Jag låg i badkaret och andades av allt vad jag hade, fyllde på med varmt vatten hela tiden kändes det som och efter bara en kort stund däri så började jag alltså klocka värkarna.

Sen flyter dagen ganska mycket ihop efter det, jag steg inte upp ur badkaret alls på hela dagen före lunch, maken serverade mig frukost bestående av aprikoskräm i badkaret och jag klockade vidare värkarna. Jag hade fruktansvärt ont hela tiden och kunde inte röra mig! Jag bara låg där… Vid lunch försökte jag mig på att stiga upp och äta med maken, han hade gjort lite lunch vad det var minns jag inte. Att sitta vid bordet och äta var dock tortyr!! Varje gång jag fick en värk ställde jag mig upp i ren panik och skrek på maken, han hjälpte mig till databordet så jag fick luta mot det och så masserade han mig i svanken och andades med mig. Fy fan vad ont det gjorde, många gånger kunde jag inte andas utan började bara grina… maten blev såklart kall men jag fick till slut i mig den och skyndade (haha som att det gick!) tillbaka ner i badkaret med sprillans nytt hett vatten. Däri var smärtan mer uthärdlig, det varma hjälpte mot smärtan och jag kunde rulla runt för att hitta den bästa ställningen mot smärtan. Jag hade en handduk på magen, indränkt i hett vatten, annars hamnade ju liksom magen ute i kalla luften, den enorma magen alltså!

Att klocka värkarna visade sig dock nästan vara farligt i mitt fall, de var ju så fruktansvärt oregelbundna, jag överdriver inte när jag säger att det var 20 minuter mellan vissa och bara 1 minut emellan vissa. Några värkar var 1 minut långa men de flesta mycket längre, de längsta värkarna var 10 minuter långa! DÅ ville jag dö, och trodde jag skulle få som jag ville också… inte nog med att man har ondare än man någonsin trott att man ska kunna ha utan att dö, dessutom blir man helt störd och yr efter att ha profylaxat i 10 minuter! Maken satt bredvid och höll koll på klockan och höll mig sällskap, masserade mig när jag bad om det och att bara ha honom där gjorde att jag kände mig mindre rädd och utsatt. Jag pratade med förlossningen flera gånger, och mamma ringde hela tiden för rapporter, ingen av oss blev alls klok på mitt värkarbete och de på förlossningen var precis lika övertygade som alla vi andra att det bara var latensfasen… det var det mest knäckande av allt, att ligga där och tro att all den smärtan inte gjorde någon nytta!

Vid kl 22 fick jag nog och ringde med gråten i halsen till förlossningen! Jag var helt slut och ville bara få komma in och få en sovdos så att jag skulle kunna få sova lite, tänkte att jag aldrig skulle orka föda något barn om jag inte fick sova snart… Barnmorskan jag pratade med var väldigt förstående, det har de alla varit och de har alltid fått mig att känna mig välkommen in när jag varit orolig, och hon tyckte vi skulle komma in. Sagt och gjort så ringde vi mamma, jag tog mig upp ur badkaret, klädde på mig, maken värmde oss en varsin billys-pizza och så kom mamma. Jag hade så ont så jag hade panik och ville åka in NU NU NU och fick ett mindre utbrott på maken när han inte var klar att åka i samma sekund som mamma kom innanför dörren. Mamma tog över makens jobb med att massera mig i värkarna, jag bara grät och kunde knappt andas mig igenom värkarna längre som nu hade börjat göra så himla mycket ondare än vad de gjort hela dagen. Jag vet inte om det var det faktum att jag lämnat mitt älskade badkar eller om det faktiskt ändrade styrka på värkarna där, men ondare gjorde det!

Vi kom till slut iväg, på den värsta bilfärden i mitt liv, jag hade en värk i 6 minuter, så jag hade värk mer än halva vägen till sjukhuset och satt och halvskrek och grät i baksätet hela vägen!  Att sitta upp var värst, jag kunde inte sitta genom en värk om jag inte satt fast, så det var en sådan befrielse att få kliva ur bilen och gå in på förlossningsavdelningen. Därinne så var jag tvungen att ligga i helvetesmaskinen; CTGn… fy fan vad man hatar den när man har riktiga förlossningsvärkar! Att ligga still i den i 20-30 minuter är det värsta man kan göra med den smärtan! Vi lyckades efter en stund få den att sitta på när jag stod upp och det var mkt mindre smärtsamt. Till slut kom barnmorskan in och konstaterade att jag hade mycket oregelbundna värkar (duh!) men hon ville ändå kolla hur öppen jag var för säkerhets skull innan jag fick sovdosen…

Kl 23 så var jag 7 cm öppen!!! SJU CENTIMETER!!! Alltså ni förstår inte vilken lycka som spred sig i rummet när vi fick höra det från en mycket förvånad barnmorska, både jag, maken och mamma började jubla!! ”Ja så det är ju bara att hälsa välkommen in då!” De bästa orden jag kunde ha hört… Vi blev guidade in till förlossningsrum 5, jag fick en sån härlig klänning på mig och maken plockade fram tofflorna vi köpt enkom till förlossningen. Jag blev presenterad för och instruerad på lustgasen, och den blev snabbt min bästa vän!

IMG_0429

IMG_0450

Jag fick mitt antibiotika-dropp inkopplat, den fick jag pga en urinvägsinfektion jag hade tidigare i graviditeten, och fick dropp under förlossningen som en försiktighetsåtgärd ifall den kommit tillbaka så att inte bebisen skulle bli smittad. I början hade jag det ganska lätt, lustgasen gjorde värkarna hanterbara igen och emellan värkarna hade jag inte ont alls nästan, bara lite öm. Jag och maken pratade, jag promenerade runt lite i rummet och kunde prata med barnmorskorna. Men sen blir allt mest bara dimmigt, jag ska försöka minnas så gott jag kan. Återigen så skulle CTGn vara på, men med denna var det inga problem alls att stå upp, men de fick inte in bebisens hjärtljud så bra, därför kom de in och tog hål på hinnorna för att sätta skalpelektrod. Det gjorde inte ont, men gud så obehagligt när vattnet gick! Som att ha niagra-fallen mellan benen… ush så äckligt det kändes! Sen tog allt en helt sjuk fart…

IMG_0455

Värkarna blev helt störda och jag hade ont hela tiden, kunde inte känna skillnad på när jag hade värk och inte så lustgasen satt klistrad vid mitt ansikte… tog bara då och då ett andetag frisk luft eller två för att jag blev så yr att jag mådde dåligt av det. Det tog inte lång tid innan jag fick lägga mig på britsen igen då skalpelektroden inte satt som den skulle. Vid det här laget var jag så borta så jag knappt fattade vad som hände, maken var min enda kanal till omvärlden, jag hörde inget av vad barnmorskan och sköterskan sa, det enda som gick fram var när maken pratade med mig. Och tur var nog det, helt plötsligt rullades det in en ultraljudsmaskin då de inte kunde registrera bebis hjärtljud med skalpelektroden. Jag fattade ingenting utan såg bara att det helt plötsligt stod något stort grått (ul-maskinen) vid mitt huvud, frågade maken vad som händer och han svarade bara att de måste kolla vart bebisen ligger för att få fast skalpelektroden. Hade han berättat som det var, att de inte fick in hjärtljuden och att de kollade även hjärtat med ul så hade jag fått panik, nu låg jag lyckligt ovetande och tur var det! Till slut fick de fast den och jag ombads resa på mig och stå upp för att det hela skulle gå framåt fortare, och de behövde inte be mig två gånger! Ställde mig vid ståbordet och hängde där med lustgasen i handen och maken vid min sida, han började massera mig ett par gånger som han gjort så många gånger tidigare, men jag bara viftade bort hans hand. Jag ville bara få fokusera och andas min lustgas ifred, tills sköterskan kom in och sa till maken att han måste ta ifrån mig den när jag inte hade värk… jag hade kunnat slå till henne om jag haft energi till det! Men så förklarade maken, som känner mig så väl, att det kunde påverka bebisen om jag andades in för mycket och då gav jag gladeligen ifrån mig den när värken började gå ner. Men maken fick säga till när de gick ner och upp för jag hade lika ont hela tiden…

Efter en stund fick jag kräkreflex, fick en kräkpåse i handen men kräktes inte något. Inte långt därefter så fick jag världens krystreflex!! Jag trodde verkligen, NU måste det vara dags, det var den starkaste mest instinktiva känsla jag haft i hela mitt liv och jag var helt övertygad om att det var dags och nästan skrek åt maken att ringa på klockan. Barnmorskan kom in och jag fick lägga mig på sängen, hon kollade hur öppen jag var, 9 cm… jag dog lite inombords när hon sa att jag inte FÅR krysta än! Det kunde visst skada bebisen som då skulle pressas ner för mycket där det var för liten öppning. Men jag fick rådet att fortsätta stå upp för då skulle det gå fortare framåt, så jag stod upp och vi ringde på klockan igen och igen och igen och varje gång barnmorskan kom in och undersökte så var det fortfarande 9 cm… men det var det jobbigaste under hela förlossningen, att inte få släppa efter för krystreflexen! Det var SÅ jobbigt och så smärtsamt… hur mycket jag än bara försökte så gick det inte att hålla tillbaka, kroppen krystade helt utan mig och fast jag använde precis varenda droppe av styrka jag kunde uppbåda för att hålla emot och andas så krystade kroppen ändå. Jag stod där vid ståbordet och med hjälp av maken lyckades jag iaf andas bort några värkar men det var så jävla jobbigt!! Det hade jag inte väntat mig… alla har ju sagt att man vet när man ska krysta!

Tillslut så orkade jag inte stå längre utan la mig ner på sängen och andades lustgas, och så hände det, jag sket på mig! Härligt värre, speciellt att maken var den som upptäckte det… undra om han någonsin kommer hämta sig från det. Han var iaf en gentleman även gällande det, och förstod att det nog var dags att ringa på klockan, han berättade för barnmorskan som sa ”ja men åh så bra då är det nog dags att börja krysta!” LYCKA!! Hon undersökte mig och jomenvisst, öppet 10 cm!! TIO CENTIMETER!! Då dog jag nästan av lättnaden… barnmorskan ringde in sköterskan och hon tog lustgasen ifrån mig, frågade inte ens om jag ville ha kvar den men det hade jag inget emot heller.

Lättnaden när nästa värk kom och de sa att jag nu kunde börja krysta var enorm, det var som att jag nu efter att ha spänt mig och använt upp allt min mentala energi så kunde jag slappna av och bara låta kroppen jobba med det den kan bäst! I början gjorde det inte ont alls, och jag kommer ihåg att jag tänkte NU SKA UNGEN UT!!! Efter en så lång graviditet, och så lång förlossning så ville jag bara ha ut min unge!! Jag ville med hela min kropp och själ bara äntligen få hålla om och pussa på min älskade lilla unge… jag tog verkligen i av allt jag hade och barnmorskan sa ”OJ vad stark du är!” och då och då sa hon, ”nu har du inte värk nu får du sluta krysta” för jag hade gärna krystat hela tiden om det hade gjort någon nytta men då blir man bara trött och det gör liksom ingen nytta. När jag krystat ett tag och bebisens huvud började närma sig utgången så hör jag barnmorskan säga ”Åh vad mycket hår den har! Hör du, jag såg ditt barns huvud så ta i nu!” Och ÅHÅ vilken fart det vart då, barnmorskan sa ”tänk att du ska skjuta bebisen upp i taket” så det gjorde jag och jag fick beröm. När hon skulle ut, då gjorde det ont som fan! Det sved och slets och drog därnere och låta bli att krysta emellan värkarna när huvudet var halvvägs ute var fruktansvärt… men det är precis då man ska låta bli om man inte vill spricka och det kom jag ihåg även där på något sätt. Så jag andades och när hon sa att jag fick börja krysta igen så tog jag i allt vad jag hade, igen, och så sa det bara plopp och så hade jag min bebis på bröstet! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

CIMG4164

CIMG4170

Det var det mest magiska jag någonsin känt, en alldeles pytteliten, blöt och varm bebis på mitt bröst och hon var bara min och hon skrek… ♥♥♥♥ jag bara låg där och höll om henne och tittade på henne, men jag kunde inte se hennes ansikte för hon låg så nära mitt huvud. Så jag tittade på hennes kropp, händerna och fötterna och bara gosade! Tittade på maken och vi var båda alldeles tagna, tänk att denna fantastiska lilla människa är vårt barn! Maken fick klippa navelsträngen, och allting var bara alldeles underbart och perfekt… Jag blev omhändertagen där nere men inget bekom mig, jag hade ju mitt barn i famnen! Jag fällde ett par tårar, och maken likaså och vi frågade om det var en pojke eller flicka men det var det ingen som visste än, men jag visste liksom att det var en flicka ändå. Tänk att ett barns gråt kan skänka ett par nya föräldrar så mycket lycka och lättnad!

Sen visade det sig att moderkakan inte ville släppa, jag fick en spruta med livmodersammandragande medicin, dom masserade min mage och inte vidare försiktigt direkt, jag fick ispåsar på magen och akupunkturnålar i vardera lilltå och dom drog i navelsträngen men den ville helt enkelt inte släppa! Det tog 50 minuter innan de på det som skulle bli sista försöket innan jag rullades iväg på operation för att operera ut den lyckades dra ut den, och det tack vare att dom drog allt dom hade i navelsträngen eftersom det ändå inte gjorde något om den gick sönder. Operation var ju ändå nästa steg… men då kom den ut tack och lov! Jag låg där helt obrydd, hade ju min bebis i famnen, men maken var jätteorolig stackarn när dom började prata om operation.

Sen levde vi liksom vidare bebislivet där redan på förlossningsrummet, Selma bajsade ner hela sig och hela nya mamman, hon blev mätt och vägd och avtvättad och kammad. Jag blev avtvättad och så fick vi in förlossningsbrickan, den som alla pratar om är det godaste de ätit någonsin, men jag fick knappt i mig den, mådde så illa så tog mig över en timme att äta mina två ostmackor och få i mig lite cider och lite juice. Men drickan var iaf gudomligt god! Sen när jag skulle upp och kissa (det kontrollerar de alltid att man kan innan man får lämna förlossningen för BB) så svimmade jag! Jag hann inte mer än sätta mig upp i sängen och mumla nåt om att jag var yr och det ringde i öronen förrän jag vaknade upp igen liggande… jaja tur jag inte stod upp! De tömde blåsan på mig med någon slang, jag vill inte veta hur..

IMG_0484

IMG_0485

IMG_0510

IMG_0511

Efter en stund rullades vi upp på BB, jag i sängen med min dotter i famnen och maken sprang efter med världens största packning! Sen ägnade vi ett helt dygn åt att bara vara där på BB, jag fick duscha och Selma mest bara sov, innan vi åkte hem, lyckliga familjen! Vi bara mös och njöt av våran alldeles nyfödda älskade unge och lärde så sakteliga känna det största mirakel vi någonsin upplevt ♥♥♥

IMG_0513

IMG_0516

IMG_0573

IMG_0587

Jag hade en rätt jobbig förlossning, men det var ändå hanterbart, det bekom mig liksom inte så mycket att den var fruktansvärt jobbig och jag kallar den utan minsta tvekan för drömförlossning! Jag skulle ha kunnat göra det igen dagen efter om jag hade fått det var ju så himla häftigt och roligt! Innan förlossningen så har jag läst på massor, jag har verkligen knarkat litteratur om graviditet, förlossningar och bebisar så jag kände mig väl förberedd och redo när det väl var dags. Sen att min förlossning inte stämde överens med en enda artikel eller bok jag läst var ju en annan femma, men jag hade också ställt in mig på att ta det som det kommer. Jag hade en önskan om att inte ta ryggbedövning sen länge innan förlossningen, men tänkte hela tiden att det får bli som det blir eftersom jag inte visste hur ont jag skulle ha. Lika tänkte jag med kejsarsnitt om något skulle gå snett, även om en vaginal förlossning var min stora dröm, det gäller att vara förberedd på att det väldigt sällan går som man tänkt sig. Det enda som var viktigt för mig var att Selma kom ut frisk och välmående och ALHAMDULILLAH det gjorde hon ju verkligen! Jag fick inte en enda bristning och behövde alltså inte sys alls, så otroligt skönt!! Sen hade jag såklart lite småsprickor och sådant, som sved när jag kissade i ett par veckor och så, men det får man ju verkligen räkna med. Något jag inte hade räknat med var hur svag man blev i ”inre korsetten” efter en förlossning, så fort jag skulle gå kortaste sträckan (typ till matsalen 50 meter bort) så fick jag kramp i magen och var tvungen att vila på en stol på vägen dit. Mycket med min förlossning chockade mig, och skrämde mig, men det var det häftigaste och roligaste jag gjort i hela mitt liv och jag är så sjukt stolt över mig själv som klarade det! Maken är mäkta impad att jag gjorde det med bara lustgas som bedövning haha ^^

Och det bästa av allt, vi fick det vackraste och mest underbara av barn!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ Livet började i den sekund då våran älskade dotter kom till denna värld, kärleken vi känner till henne går inte att på något sätt förklara! Det går inte att begripa heller… att dessutom få ta med henne hem, och få sköta henne, vagga henne, sova med henne på bröstet, amma henne och se henne utvecklas det är det mest magiska och fantastiska jag någonsin upplevt ♥♥♥♥♥

IMG_0595

CIMG4203

2 månader sen ♥

För nästan på minuten två månader sen så såg det ut på detta vis… Den bästa dagen i hela mitt liv ♥ Och i just den där stunden (den flera timmar långa stunden) då när våran dotter var så nära, när det bara var en kort sekund kvar tills vi skulle få träffa henne, då var jag starkare än jag någonsin varit förut! Den smärtan och den uppgivenheten, men jag har ända sen jag fick plus på stickan haft en sjuk viljestyrka när det gäller mitt barn… det var aldrig svårt att göra något av vad jag skulle för att hon skulle må bra, och det är det såklart inte nu heller. Så även förlossningen var sån, så länge hon kom ut frisk och glad (eller ja, skrikande) så spelade inget annat någon roll. Jag håller på att skriva på en förlossningsberättelse, har kommit ungefär halvvägs så så fort den är klar (kom halvvägs på ett par timmar) och jag har fått mammas bilder från förlossningsrummet och bb så ska ni få läsa den. Skulle ju vara perfekt om jag kunde publicera den på Selmas 2-månadersdag men det går nog inte tyvärr, kommer inte träffa mamma idag. Jaja, det spelar egentligen ingen roll.

Alltså när jag tänker tillbaka till exakt den där stunden då bilden är tagen så var jag så helt inne i mig själv att jag inte egentligen uppfattade något som hände förutom det som hände i min kropp ♥ Jag var bara så besluten och så fokuserad på mig själv och mitt arbete med att föda vårat barn, vårat älskade lilla barn! TÄNK att jag har fött henne, tänk att det nu så här på småtimmarna har gått exakt två månader sen jag låg där på förlossningssängen, andades lustgas och kämpade mig närmare och närmare mitt barn… herregud jag kommer börja böla om jag fortsätter på det här spåret… om jag fick skulle jag åka tillbaka till exakt där fotot är taget och göra allt igen exakt just nu, det var så otroligt magiskt och tiden har gått alldeles för fort så att få göra det igen vore inte ett dugg fel ♥

IMG_0455

Nej, nu måste jag nästan gå och plocka upp henne ur vaggan och pussa hela den mjuka babyhuden ♥

äckligt eller gulligt??

Övernostalgisk kanske, men jag har kvar clearblue stickan som gav oss det där magiska, ett + ♥ Har liksom inte hjärta att slänga det, men såklart kan jag ju inte spara det för evigt… men än så länge finns det kvar, i en liten plastficka i en av mina många lådor. Det var en alldeles extra magisk dag det där, den 22/12 2010 ♥ Så många glädjetårar och sån kärlek och lycka!!

Här är jag, 2 dagar senare, iklädd en tunika jag köpt med utrymme för en växande mage och med ett litet Selma-frö i magen ♥ Blir tårögd…

101224

Den allra vackraste ♥

Igår, kl 04.38 föddes våran älskade, underbara och så efterlängtade dotter ♥ Hon var 50 cm lång och vägde 3744 gram och har en underbar svart kalufs ♥ Vi har gett henne namnet Selma och hon är den allra vackraste människan jag någonsin sett! Hjärtat gör ont när jag tittar på henne och jag kan inte fatta att hon faktiskt är våran dotter… Att bli mamma är det bästa som har hänt mig, och jag njuter av varje sekund med min älskade prinsessa! Hon är en rätt nöjd och glad bebis, så länge det inte är bajs i blöjan, tomt i magen eller dags att sova så är hon nöjd och har till och med lett mot oss flera gånger redan ♥

Förlossningen gick hur bra som helst, ni ska såklart få läsa mer om den när jag har hunnit skriva ihop en liten berättelse. Men jag har kallat det drömförlossning mer än en gång och skulle kunna göra om det imorgon! Dock har jag lite glest med minnen från förlossningen för jag var så inne i någon annan värld med mina värkar och min lustgas så maken får hjälpa mig att skriva den. Nu är vi hemma sen i förmiddags och allt är bra med oss, vi har haft lite besök men mest har vi myst, ammat och sovit. Just nu testar vi BabyBjörnen och wow vilken hit! Älskade lilla Selma älskar verkligen att sitta i den så det var ett sjukt bra köp!

Älskade lilla barn vad var jag när inte du fanns?? ♥

20110912-204630.jpg

2 dygn…

Nej, ingen bebis än..

Jag har haft oregelbundna, för svaga jäkla värkar som vägrar bli starkare eller mer regelbundna i över två dygn nu.. TVÅ JÄVLA DYGN!!! Det värsta är att dom kan vara regelbundna, tex var sjunde minut, i ett par timmar och sen utan att jag göra något annorlunda, så är det helt plötsligt en halvtimme mellan varje värk! Då tror jag ju såklart att det är på väg att verkligen starta.. Men icke! Och dom är svaga så inte tror jag dom gör sån vidare nytta heller, för dom gör knappt ont, som väldigt svag mensvärk typ.. Men inte går dom obemärkt förbi för det för jäklar vad nära jag är att kräkas stup i kvarten! Skitvärkar!!

Ligger idag helt deprimerad i sängen och funderar allvarligt på att inte lämna sängen igen före det verkligen är dags att föda barn.. Var 5e minut vill jag ha värkar, och jag vill att dom ska göra ont!!! Då är det dags att ringa mamma och packa förlossnings-matsäck och bege sig mot sjukhuset.. Innan dess vill jag inte lämna min grotta (sängen) och tur är det väl att jag har en lap-top och en iPhone annars vore jag väl 10 ggr mer deprimerad!

Någon som iaf är extra go mot sin matte dessa dagar är lilla Pelle som är så gosig och sällskaplig så ♥ tror han känner på sig att jag behöver extra mkt gos just nu.. Här kramar han mitt ben, igår kväll ♥

20110907-184001.jpg

Sista magbilden??

Okej, här kommer en magbild från idag, från vecka 42 (41+0) och ja, jag hoppas det blir den sista ♥ Vackra bebismage, du får gärna lämna mig nu och i stället kan jag väl få en liten, frisk Bebis som doftar så ljuvligt som bara bebisar kan..?? Jaja, h*n kommer när h*n kommer, finns inget annat att göra än att vänta men när man haft ett par falsklarm så får man så mkt falska förhoppningar och dom gör det bara jobbigare att vänta… men men, det senaste var ju iaf inte bara falsklarm, 1 cm öppet, bara 9 cm kvar nu!

20110905 - vecka 42 (41+0)

No baby…

Ingen bebis har fötts i våran familj tyvärr, men förstår att ni undrar det när jag inte uppdaterar… Dock var vi in på förlossningen natten till igår igen, typ ett falsklarm fast inte bara falsklarm haha förvirrande värre! Började vid 19.3o ungefär på lördag kväll med några små, oregelbundna värkar och jag tänkte inte mer på det men det började göra lite ont så jag vill bara hem (var fortfarande på 3-årskalaset då). Så vi åkte hem inte så långt efter det och vid ungefär 22 gick det över i regelbundna värkar var 10e minut som satt i i 2-3 minuter (sjukt långa!!), jag ringde förlossningen eftersom dom var så långa och fick rådet att gå och vila och ringa igen när dom kom tätare. Därefter gick jag in någon slags konstig rastlös, boa-in-mig-panik! Jag kunde inte vara stilla utan satte igång både maken och mig att storstäda hela lägenheten mitt i natten… det enda vi inte städade var nog golven, man kan ju inte dammsuga mitt i natten när man har grannar. När vi hade städat klart, vid 2-tiden, så tänkte jag att bra, nu går vi och lägger oss så hinner vi sova lite innan det blir ordentlig fart på värkarna, men icke!

Hann inte ens borsta tänderna innan värkarna helt plötsligt blev dubbelt så starka och började komma var 5e minut!! Jag låg i ungefär en timme och andades mig igenom värkarna (älskar profylax!!), försökte övertala maken att sova lite men förståeligt nog så kunde han inte heller somna. Emellan värkarna så låg jag och läste lite ur min mama-tidning, vilade ögonen ibland och bara slappnade av till 1000 i hela kroppen! Efter den timmen gått så ringde jag förlossningen igen, med tanke på att våran skjuts ju bor ute på landet (älskade mamma♥) och även med tanke på att värkarna bara blev starkare och starkare och började göra rätt ont! Dom sa att vi var välkomna in så jag ringde mamma, vi åt en varsin billys-pizza, klädde på oss och packade matsäck och var klara ganska exakt när mamma var framme. Att åka bil med värkar gör fett ont! Värkarna avtog lite när vi stressade (vi var så sjukt nervösa!) för att bli klara och få med oss allt hemma, men så fort vi satt oss i bilen så började dom återgå till samma styrka och täthet.

Väl inne på förlossningen så skulle det kollas hur öppen jag var och en CTG-kurva, 1 ynka cm var jag öppen! Inte mkt att hurra över, men det hade i alla fall hänt något och den centimetern är ju nu klar till nästa gång. CTG-kurvan däremot ville Bebis inte alls vara med på den här gången! H*n bökade runt, sparkade, flyttade på sig och jag vet inte allt h*n gjorde därinne så barnmorskan fick flytta på dosan säkert 5-6 gånger innan vi fick inse att det inte skulle gå just nu. Bebis hade dessutom jättehög puls eftersom h*n bökade runt och sparkade så mkt så jag fick in en pilatesboll och ett gåbord, mamma och maken vilade på en soffa i korridoren. Jag gick först runt och lutade mig på gåbordet, men det var inte riktigt för mig just då så jag satte mig ist på pilatesbollen, det var desto skönare! Men när jag höll på att somna på bollen så gick jag ist och la mig på britsen/sängen och vilade, andades igenom värkarna som blev ännu starkare och vilade emellan värkarna. Efter ett tag kom BM in igen och det var dags för ännu ett försök med CTGn, denna gång satte hon bara värk-dosan i bandet och dosan för Pluttens hjärta satt hon och höll i hela tiden och flyttade den när h*n flyttade på sig. Vi fick en bra kurva och allt var bra med Bebis, mina värkar var både regelbundna och starka (såg hon på mig, det kan man nämligen inte mäta i CTG) såg vi båda gångerna jag var ikopplad.

Då var det dags att kolla om jag öppnat mig nå mer, vi hade ju varit där i ett par timmar, men icke… fortfarande 1 cm, så jag fick åka hem med sovdos, kommer inte ihåg alla piller som var i den men det var en hel coctail! Det var nog en smärtstillande, men det var iaf livmoderavslappnande och sömnpiller som skulle få värkarna att sluta i några timmar och hjälpa mig att somna. Meningen var att jag skulle åka hem och sova några timmar och så trodde vi alla att jag skulle stå där i deras dörr igen bara lite senare samma dag, men nä dom jäkla värkarna kom inte igång igen!! Sovdos får man om värkarna inte får förlossningen att gå framåt (alltså att man inte öppnar sig) för annars är man alldeles för utmattad för att krysta när det är dags, det kan tydligen ta rätt många dygn…

Igår kom bara några pyttiga oregelbundna värkar på kvällskvisten, MEN imorse lossnade slemproppen! Så det går fortfarande framåt, och nu har jag återigen oregelbundna värkar, och dom är lite starkare än igår men det är ju ibland en hel timme emellan två värkar så det är en bra bit kvar till förlossning… men jag hoppas hoppas hoppas att det sätter igång på riktigt igen ikväll eller under natten! Ska se till att jag isf sover innan dom blir starka så jag inte behöver få den där sovdosen igen! Mådde dessutom rätt dåligt när jag vaknade efter den, har aldrig tagit någon sorts sömntablett förut så det kanske inte var så bra för mig… vet inte, men skakade typ i hela kroppen och mådde illa när jag vaknade, kunde dessutom inte sova mer än 3 timmar!

Ett par bilder från förlossningen, natten mot igår ♥ och tyvärr fick vi åka hem utan bebis..

värk
När jag har värk så vill jag bara vara för mig själv, blundar, andas, och ingen får prata med mig!

gåbord

Jag promenerade lite fram och tillbaka med gåbordet i korridoren, kommer nog gilla den när det verkligen är dags för att hänga på saker är skönt i starka värkar men var nog bara för trött för den här..

MVC för sista gången, nästan ♥

I fredags var vi på vårt sista besök på MVC för denna graviditet, och oj så underligt det känns! Vi ska nu bara tillbaka dit för efterkontroll 31 oktober om jag inte minns fel, och då kommer vi insaAllah få visa upp vårat lilla mirakel för våran barnmorska som verkligen är världens bästa! Tyckte det kändes rätt sorgligt att vi inte ska dit mera, men det vi har framför oss liksom överskuggar alla såna känslor rätt rejält. Men en fantastisk barnmorska har vi haft, och henne vill jag ha med nästa barn också! Min älskade make som bara är för bra har varit med mig på varenda kontroll och varit nästan precis lika aktiv som jag varit ♥ underbara maken! Verkligen underbart att han har ett sånt jobb också som möjliggör sånt, det hade ju inte gått lika bra med ett 9-5 jobb direkt. För mig har det ju varit alldeles underbart att ha han med som stöd, och för att han också ska få veta allt som händer och sker med mig och Bebis.

Alla värden såg bra ut, SF-måttet var på 38 cm, lill-pyrets hjärta slog 144 slag i minuten, väger numera 92 kilo och mitt blodtryck var bra på 125/60 även om det tydligen var väldigt svårt att mäta trycket denna gång. Det ville liksom inte samarbeta alls så min barnmorska lyssnade först 3 gånger och sen fick den andra barnmorskan också lyssna 1 gång, men det blev ju bra till slut. Lilla Bebis är dock inte alls fixerad på långa vägar (inte i fredags iaf) vilket vikarien sa att h*n var för då drygt två veckor sen! Lite förbannad är jag över att hon kunde göra en sån miss, går vattnet när Bebis inte är fixerad så ska man nämligen i ryggläge direkt in på förlossningen för då kan navelsträngen hamna i kläm och det är ju livsfarligt för Bebis! Alhamdulillah att inte vattnet gått och både jag, maken och personalen på förlossningen gått omkring o trott att Bebis var fixerad… ush kan inte ens tänka på vad som kunnat hända! Rörlig var Bebis ännu, om än väldig långt nersjunken, dock förstår jag inte hur mkt längre ner Bebis ska kunna sjunka, har ju verkligen magen i knät nu för tiden!

Jag och maken knäppte lite magbilder tillsammans igår också, det här är min favvo ♥

lovesBebisSå som vi älskar dig redan nu, vårat lilla mirakel, så har vi aldrig älskat någon annan människa ♥♥♥