Jag har haft slöjan på mig sen den 2 januari i år, alltså det är inte länge, så jag får fortfarande reaktioner från människor, människor som jag träffar på ica och sånt och det är väldigt blandade reaktioner bland olika människor. För mig har det varit en väldigt lång process att komma till den punkten då jag vågade ta på mig slöjan. För ända sedan jag konverterade för ungefär ett och ett halvt år sedan har jag velat ta på mig slöjan, men jag har varit livrädd för vad folk ska tycka och tänka om mig! Så sen några månader innan jag konverterade, då när jag luskade ut om det verkligen var att konvertera jag ville göra, så har jag mentalt förberett mig på att våga ta på mig slöjan. Jag hade gjort upp en plan, att ta på mig slöjan på första dagen av ramadan som var nu senast, men då var jag inte redo, jag var verkligen inte redo när den dagen kom så den dagen gick och likaså gjorde hela ramadan, utan att jag tog på mig slöjan. Jag bestämde mig i stället för att bara låta det komma, att låta mig själv mogna i den takt jag behövde, och att jag skulle vara uppmärksam så att jag skulle känna när den speciella dagen då jag skulle komma att vara mogen.
Den dagen då jag kände, nu är jag mogen, då var det bara att köra på, annars hade det nog tagit mig två år till! Det var den 1 januari i år som jag bara kände, det är nu eller aldrig, och då grävde jag ur hela garderoben i jakt på en sjal och tittade på oräkneliga youtube videos som jag kunde ta inspiration ifrån. Och jag pratade med min vän Natta, och bad henne följa med mig ut den 2 januari. Det var en underbar dag!
Reaktionerna som jag har fått därefter har varit vädligt blandade, min vän Natta har hela tiden varit glad för min skull, och stöttat mig när jag fått jobbigare reaktioner och sa grattis när jag berättade att skulle ta på mig slöjan. Min man ville inte att jag skulle ta på mig slöjan så vi har ju såklart haft en del diskussioner, men han har accepterat och respekterat mitt beslut, även om det var jobbigt för honom i början, kanske är det det fortfarande. Jag inser ju att folk tänker värre saker om honom än om mig när dom ser oss på stan tillsammans. Att han förtrycker mig och att tvingar mig till slöjan och sånt, är både förnedrande för mig och helt 110% fel om honom. Jag hade ju mitt jobb då, där jag redan kände kollegorna och första dagen på jobbet med slöjan så pratade jag med två av mina närmaste kollegor, föreberedde dom och mig, och bad att få hämta en av dom innan jobbet så jag slapp komma dit ensam. Mest för att lugna mina egna nerver och för att ha henne som stöd om mina andra kollegor skulle reagera mindre positivt, men alla på jobbet har varit väldigt nyfikna och stöttande. Dom flesta har uttryckt att dom är glada för min skull och är imponerade av att jag vågar gå min egen väg!
I familjen har det varit lite annorlunda, min mamma började gråta när jag berättade, kanske mest på grund av chocken, men vi har inte pratat så mycket om slöjan alls sen jag tog på mig den. Det är nog ett lite känsligt ämne och min tanke har hela tiden varit att låta folk komma till mig när dom har frågor, att jag berättar nu har jag slöja och sen när dom undrar saker så måste dom fråga. Mina systrar har varit mycket stöttande och nyfikna min ena syster sa grattis och kramades och min andra syster har det tagit längre tid för att vänja sig. Min bror sa inte så mycket när jag berättade men sen har vi snackat massor om slöjan och haft mycket roliga diskussioner. Min pappa har aldrig brytt sig tror jag, inte som det verkar i alla fall utan han har sagt att jag är ju hans Therese ändå. Mina morföräldrar har vart negativa och tycker att det är väldigt onödigt, nu när jag var där försökte dom övertala mig att bära bara underslöjan för det var finare, men även dom verkar vara öppna för att lära sig mer om slöjan. Mina syskonbarn ställer så mycket frågor, dom undrar varför och om nålarna sticker mig i huvudet och varför dom får se mitt hår men inte min mans kompisar, det är väldigt spännande när dom ställer frågor för barn är ju alltid så ärliga, och det är alltid en utmaning för mig att svara så att dom förstår. Min mans släktingar har varit odelat, 120% positiva hela tiden, hela hans släkt är ju muslimer och dom har varit himla glada och stolta ända sen dom fick veta att jag skulle börja ha slöja.
Det värsta är när jag möter människor och får reaktioner som förutsätter att jag är dum, att jag är förtryckt och att jag är tvingad till islam om slöjan, för det förutsätter ju att jag är dum i huvudet! Nästan alla negativa reaktioner jag har fått har jag fått på bloggen och msn faktiskt, vet inte om det är för att människor har så lätt för att vara taskiga när dom gömmer sig bakom en dataskärm, men så är det i alla fall. Jag mötte en gammal klasskompis på ica för inte länge sedan, och jag såg på långa vägar att hon dömde mig och min man, för även om hon inte sa det så lyste det dömande, och det sved ordentligt. En gammal bekant började fråga mig på msn: men hur kan du ge upp den du är för att ha samma traditioner som din man? Jag försöker att stöta ifrån mig alla negativa och dömande kommentarer och reaktioner, men vissa saker är svårt att låta rinna av en.
Det som har varit mest förvånande är hur mkt lättare det har gått än jag trodde! Folk har inte alls reagerat så starkt och varit så fördömande som jag trott att dom skulle vara. Mina rädslor har varit ganska obefogade har det visat sig, men ändå, hade jag tagit på mig slöjan innan jag var mogen så hade det slutat med att jag skulle ha tagit av mig den. Ännu mer förvånande är när folk blir förvånade, när dom ser hur jag klär mig nu, att jag inte kommer bada i bikini offentligt mera… jag vet inte varför, men det verkara vara en ganska vanlig sak som människor undrar över och blir fövånade över när jag inte kommer bada i bikini. Det är ju väldigt intressant faktiskt!
Nu ska jag gå och göra mig klar, jag och min man och Natta ska gå ut och gå, fota lite och njuta av solskenet och att våren är på väg med stormsteg! Hoppas att ni har fått veta det ni ville veta av detta inlägg, annars får ni väl ställa mer frågor
Puss o kram!