Tolkningsföreträde

Vi måste prata om en sak hörrni, det här med tolkningsföreträde. Nytt ord för någon? Kanske. Ska jag beskriva det kort är det vem som har rätt att tolka i just den frågan som det handlar om vid just det tillfället. Kvinnofrågor tex, min man har noll tolkningsföreträde, jag har hela tolkningsföreträdet. Hur det är att leva som muslim, muslimer har tolkningsföreträdet, inga icke-muslimer har den rätten. Nu vart det en väldigt storm pga att jag inte fastar pga att jag är gravid.

Faktum är, gravida kvinnor är ursäktade från fastan. Likaså ammande, och det gäller hela amningsperioden. Faktum är dessutom att ingen kvinna, oavsett hur många barn hon fött, är expert på alla andra gravidas kroppar och behov! Det är helt orimligt ”jag har fött si och så många barn så jag vet minnsann hur det ligger till” Nej! Du vet hur det låg till för dig när DU väntade barn och ev ammade. Är du lyckligt lottad så har du riktigt 110% uppriktiga vänner och fått ta del av deras upplevelser och sanningar. Men om man inte har ett öppet sinne, är öppen för att alla är olika, alla upplever saker och ting olika, alla har olika ämnesomsättning. 

Min man fastar och när jag och han ska äta ihop vid iftar så åt jag senast när barnen åt middag, då brukar jag ta nåt lätt, ett lite matigare mellanmål eller bara en liten portion mat. Dessförinnan har jag ätit rejäl frukost och lunch och 2-3 mellanmål. Druckit 2 liter vatten. Och jag svär, jag nästan ramlar ner vid bordet, så hungrig så jag håller på att kräkas. Medans min man som inte ätit på 20 timmar nog lätt hade kunnat vara utan ett par timmar till eg. Förstår ni hur vanligt det är att gravida kvinnor mår rejält dåligt av att äta med för långa uppehåll när man är gravid eller ammar…. det är inte ok att skuldbelägga systrar för att dom gör annorlunda val än du gör, detta är dessutom till 100% tillåtet inom islam. 

Nu är jag lite upprörd men jag kan inte förstå hur man kan vilja spendera sin ramadan med att döma, förminska och skuldbelägga systrar?!?! Det känns helt orimligt för mig. Jag utgår från att ni har goda avsikter, det gör jag verkligen, men vi måste alltid tänka på hur vi uttrycker oss. Ställ alltid frågor före du kastar fördömande antaganden i ansiktet på en annan människa! 

För alla som har nåt emot att jag visar upp så lite av mitt islam på bloggen så är det fritt fram att följa en annan blogg istället. Min iman är min och jag skyddar den genom att inte visa upp särskilt mycket sånt, jag ber, jag pratar jättemycket religion med barnen, lyssnar på lektioner när jag gör sysslor osv osv. Men min iman är inte någon annans rätt. Jag har rätt att dyrka i hemlighet, precis som alla andra. Min dyrkan är inte för er, självklart vill jag dela med mig av en del men tiden räcker helt enkelt inte till alla inlägg jag vill skriva, många inlägg om alla möjliga olika ämnen som inte publiceras pga tidsbrist. Och det känner jag är helt ok. 

Sköt om er fina läsare, salam aleykum ❤️

Öppen fråga

Öppen fråga till alla som tittar snett på oss pga att ett så ”stort” barn åker… hur tog ni er till mataffärn och hem igen? Tog ni möjligtvis en bil? Brum brum tut tut, barnen behöver gå för egen maskin mellan bildörr och ytterdörr och inne på affärn. Eller hur många av er tog er dit via en flera km lång promenad där barnen går och ni sen i egenskap av Hulkens lillasyster bär matkassarna fastknutna på kroppen hem? Herregud jag får många knasiga sneda blickar pga att Selma är sååå stor och åker pallen. Eller innan när hon satt i Kronan-vagnen liksom. Förstår verkligen att en kan tycka det är onödigt med vagn till stora barn om en åker bil, men jag åker inte bil. Visst vi har en bil, men jag föredrar att promenera så bilen har maken på jobbet 19 dagar av 20. Så Selma går mao många km på egna ben varje dag men om vi har lite brådis och jag behöver gå fort, eller om hon behöver vila en stund, eller om hon ramlar och blir ledsen… och vad ska vi ha såna galna blickar för?? Helt stört. Det är onödigt med vagn till stort barn i din familj kanske, men tänka sig, att alla människor är olika och föredrar olika grejjer. Tänka sig det! Vi funderade på att köpa en andra bil men jag föredrog att köpa en Donkey för jag ville ha smidigare promenader, inte ha tillgång till bil jämt, för jag älskar som sagt att promenera! 

Mörka tankar

Ibland så kan jag översköljas av så fruktansvärt mörka tankar, ofta baserade på saker en vet om sin omvärld. Kan ni känna igen er i det? Det kan handla om att jag möter ett litet barns blick på mataffären och genast börjar fundera om hen blir utsatt för sexuella övergrepp hemma. Det kan handla om att jag ser ett par gå bredvid varandra och genast börja fundera om han brukar dricka för mycket och ge sig på henne. Det kan handla om att jag ser en man och genast börjar jag fundera om han har våldtagit någon i sitt liv. Männen är alltid monstren i mina katastroftankar, barn och kvinnor är offer. Och det tar mig så himla hårt, dessa tankar. Antagligen för att det går inte att slå ifrån sig som fantasier eller sagor utan det är verklighet i många familjer. Och i samhället, möter jag en man när jag är ensam blir jag rädd. Möter jag en kvinna så blir jag inte ens en gnutta rädd, inte så länge hon inte skulle uppvisa tecken på att vilja attackera mig. Män räcker det med att dom dyker upp, så blir jag rädd. Alltså riktigt riktigt rädd.

Ikväll promenerade jag hem från ett yogapass, jag gick igenom ett skogsparti trots att tanken skrämde mig men jag vill inte låta rädslan begränsa mig. Jag vägrar! Väl ute ur skogspartiet promenderade jag igenom ett villaområde och en tanke slog mig. Bakom hur många av dom där tjusiga fasaderna och välputsade fönstren blir en kvinna slagen just nu? Bakom hur många av dessa stängda dörrar blir just nu ett barn utsatt för sexuella övergrepp? Under hur många av dessa välmålade tak lever en hel familj i skräck för en tyrann? Hur många av dessa vackra villor med välskötta trädgårdar huserar ett helt helvete på jorden? Tanken gav mig en stor klump i magen och jag har gråten i halsen och mår alldeles illa. För det är inte fantasier. Det är inte osanning. Det är så världen ser ut och den måste förändras!! 

Det är inte ett dugg synd om en enda man som möts av kvinnor med panik så fort han tar en promenad! Har du, man eller kvinna, nånsin skrattat åt våldtäktsromantiserande kommentarer så är du en del av problemet! 

Alla män är inte våldtäksmän eller hustrumisshandlare eller pedofiler… men om alla män som inte var det satte ner foten mot en våldsnormaliserande macho-kultur där män pratar om kvinnor och barn (en tjej i tonåren är ett barn!!) på ett sexualiserande och objektifierande sätt. Då kanske vi hade haft ett drägligt samhälle idag. Tänk… vilken utopi! Istället lever vi just nu i ett samhälle där jag är livrädd när jag tar en promenad hem från yogan… 

Ännu ett stört moment, en tanke till slog mig och den löd såhär ”varför är jag så rädd?? Jag har ju inte blivit våldtagen sen jag var 13 år så vad är oddsen att det ska hända just idag??” Den tanken alltså… fy fan! Det betyder kanske att även djupt inne i min hjärna så får en helt enkelt leva med o bli våldtagen lite då o då eller vadå? Vad ville min hjärna säga med den tanken? Helt helt bananas är det iaf och jag känner mig rejält ledsen ikväll… 

Intensiv tisdag

Idag är vi tillbaka! Selma var till förskolan, Elias och jag var på öppna förskolan, vi har haft badstund för barnen medans mamman städat badrum, ätit mellis framför Mamma Mu, lekt lekt lekt och sen stack mamman iväg på livräddnings-kurs med Röda Korset på öppna förskolan. Fullt ös hela dagen. Varför gå ut lugnt efter en sjuka?? Himla gött o kunna komma ut o träffa folk igen, äntligen!! Vi behövde det verkligen. Jag tror jag har pratat hål i öronen på öppna förskolans personal idag hahaha. 

Kvällens kurs då. Så fruktansvärt viktig! Röda korset håller såna här kurser i hela landet. Vi får lära oss hjärt och lungräddning för spädbarn, barn och vuxna. Nästa vecka kommer vi få lära oss använda hjärtstartare, hur vi ska agera om vi själva eller våra barn eller annan medmänniska sätter i halsen och vi skulle även prata om andra olycksfall och skador som vi kan drabbas av. Väldigt väldigt viktigt! Livsvikigt! Och tänk på att ni har all möjlighet att efterfråga och tjata till er denna utbildning via er arbetsplats, via era barns förskolor, via öppna förskolor och familjecentraler, gå ihop ett gäng familjer och köp kursen själva. Vi behövde vara 5 deltagare för att kursen skulle bli av, sen vet jag inte vad det kostar då vi får den gratis men går man ihop ett gäng och delar på kostnaden så kan det inte vara så farligt. Och om man tänker på att det kan vara just denna kunskap som kan tänkas rädda livet på ens barn en inte så vacker dag. Det är värt alla pengar i världen! Ni kan även be era barns skolor köpa in kursen för barnens räkning, så bygger vi en framtid med bättre medmänniskor! 

Ni som har hängt med länge känner kanske igen att jag har gått kursen förut. Jag kände ett behov av att uppdatera mig, hålla kunskaperna fräscha och vid liv. Förra gången jag gick var när Selma var knappt ett år och dessförinnan har jag gått liknande kurser genom skolan ett par gånger. Kunskap för livet kan man inte få för mycket av helt enkelt! 


Halsband och feminism

Dessa två halsband! Jag kommer slita ut dom totalt. Lyckligtvis så är chokern ett helt vanligt spetsband som jag köpte en meter av på sybehörsaffären för 12 kronor! Knyter en rosett i nacken bara, perfekt passform och i princip helt gratis. Och jag älskar det. Så snyggt. Och så mitt kvinno-halsband. Vet inte varför, kanske är det tiderna vi lever i nu. Då jag får ont i hjärtat när jag tänker på hur situationen är för kvinnor, i hela världen, inklusive i Sverige… då känns ett kvinnohalsband som en pytteliten, mikroskopisk, manifestation. Som ändå får mig att må en liten gnutta bättre. Jag är kvinna, och vägrar efterlikna männen för att bli respekterad eller för att få pondus. En kvinna är värd respekt, hänsyn och pondus hur hon än väljer att klä sig, prata eller leva. Vet ni varför? Jo, för att hon är en människa!! 

Jag tror att nästan alla mina läsare är kvinnor, har vi några män ibland er alls? Kvinnor, tjejer, brudar, vi är värda ALL pondus, respekt, kärlek och hänsyn i hela världen. Våga vägra ställa upp på att bli behandlad som något annat än en människa ❤️

Föräldraskärmen

Ikväll så funderar jag, jag har städkväll nämligen, maken är på bio, och när dammsugaren är det enda jag har som sällskap så rullar mina funderingar igång med full kraft. Den först stunden så snurrar tankarna så fort att jag inte ens vet vad jag tänker, tills jag hugger tag i en tanke och kan reda ut nystanet därifrån. Varför är min hjärna sån egentligen? Hur kommer det sig? Är det så för er också? 

Ikväll snurrar tankarna mycket kring mina barn och mig, som dom ofta gör mina tankar. Jag tänker på vårat samspel, idag har allt funkat väldigt bra. Förutom dom där nedra overallerna på morgonen. Nästa vecka går jag till föris med Selma i bara skor och tjocktröja, på riktigt. Hon får klä sig där när dom ska ut. Elias åker vagn så han har oftast bara jacka ändå. Den fighten är jag klar med! Jag säger upp mig, och vi bor 300m från föris så hon förfryser sig knappast. Tänk att jag inte bara gjort det hela denna vecka också? Inte förrän jag idag, i förishallen, bara höll på o börja gråta och erbjöd henne att gå hem i bara tjocktröjan i ren desperation, då trillade poletten ner. Hon ska såklart gå i bara tjocktröjan! Dåså! 

Men jag funderar ofta över vad det är som gör att vissa dagar bara flyter och att vissa andra dagar verkar ha fastnat med stövlarna i lervälling medans nån roar sig med att kasta hundskit på dom. Dom dagarna. Varför blir det så? En sak som jag, efter lång tids självrannsakan insett är, mobilen!! Dom dagar då jag har mobilen för mycket, dom dagarna fastnar i lervällingen osv… det blir bara kaos! Barnen känner sig osynligjorda och jag blir hjärn-stressad av för mycket skärmtid och det kan ni ju tänka er vart det leder. Dom kaosar alltså till 110% och jag är så trött i hjärnan att jag knappt orkar ens tänka tanken på att ta itu med kaos. Älskade jäkla mobil!!! Även podcasts kan faktiskt få samma effekt fast mildare. Jag blir stressad av att lyssna på den samtidig som mina öron vakar över barnen och mina händer lagar middag och diskar. Barnen märker att mitt fokus är för splittrat och blir oroliga och kaosar. Försöker hitta ett bättre ord men misslyckas. Kaosar passar ändå rätt bra in. 

Vad är då dom värsta fällorna för mig med mobilen? Instagram och facebook! Alltså det finns ju inget slut, man kan sitta och surfa runt på insta i 78 dygn i sträck och ändå hitta nya, inspirerande, roliga och chockerande bilder. Facebook likaså. Och man fastnar i ”bara en till” hela tiden. Samt att det är abstrakt som sjutton för barnen. Mamma läser brukar jag säga men dom ser ju att det inte är en bok liksom… bloggar jag däremot så säger jag ”nu ska mamma jobba en stund, jag säger till när jag är klar” och ska jag chatta med en vän så säger jag ”jag pratar med xx, det är så kul att prata med mina vänner” och det märks skillnad på dom, om jag gör nåt tydligt och meningsfullt eller om jag bara gör blaj… och, för mig är det extremt viktigt att inte låtsas se och höra dom utan vill dom berätta nåt när jag är mitt i att skriva en text så ber jag dom vänta eller så tar jag en paus. Vägrar att sitta där ”mmm fint!” Med näsan i mobilen… hellre raka kort ”jag vill skriva klart det här, jag kommer till dig när jag är klar ok?” 

Älskade älskade barn, ni får aldrig känna er osynliga i samma rum som eran mamma. Bättring har det blivit och mera bättring ska det bli! Det är ju inte bara relationen med mina barn som bättrats sen jag blev hårdare mot mig själv utan även med maken! Trevligt att faktiskt hinna titta på varann ju! 

Hur gör ni med skärmtid för er själva hemma? Märker ni hur det påverkar barnen eller er partner? Hur mår ni av att använda skärm och hur mår ni av att låta bli? 

Lila hår och choker

Tydligen har min nya stil blivit något helt annat än jag hade kunnat ana för några månader sen bara. Det är lila hår, choker, mina älskade glasögon, en mössa och så helsvarta outfits. Alltså lila hår och svarta kläder. Jag älskart! Nu börjar det lila dock bli mera vanligt brunt och mitt hår är lite trött på att bli färgat nu… kanske kan tona ombre då o då? Jag trivs så himla bra i den stilen jag har funnit nu, den känns så himla jag! Jag har liksom gått omkring och trott att en kvinna som blivit mor liksom behöver se moderlig ut. Se ut på ett visst sätt. Jag kunde inte ha haft med fel! En kvinna som blivit mamma kan se ut precis som en kvinna som inte blivit mamma. Dvs, vi kan se ut exakt hur vi vill och har lust med. Lila hår, choker, läppstift, svart, svart, svart… jag är inte mindre mamma och har inte mindre pondus för det.

Varför ska vi kvinnor alltid behöva passa in i nån sorts form för att få ha pondus va?? Inte ett dugg ok!! Vi kan klä oss exakt hur vi vill och vi ska ha minst lika mycket pondus och respekt som alla medelmåttiga vita män, oavsett hur vi är eller ser ut ♥

DSC02808

DSC02810

Lite fler tankar

Jag känner att jag missade en viktig poäng i det förra inlägget, min tid, och det är ju att det nu för tiden finns en sorts press och hets att ha egentid ungefär 5 minuter efter förlossningen. Och det är INTE en sån press jag vill förmedla. Vet inte om nån kan ha uppfattat det så men jag vill ändå förtydliga, det här att nyblivna mammor måste göra si och så, alltså NEJ. Nyblivna mammor måste göra exakt vad som själva känner är rätt för dom. För mig är det såhär, jag har inte tagit mig tid att shoppa själv eller div andra prylar som jag hade som intresse innan jag fick barn, för det har inte varit värt tiden borta från barnen. 

Så på ena sidan har vi det här att det finns en syn på att kvinnor ska vara helt självutplånande och aldrig tillfredställa sina egna behov före alla andras är tillgodosedda. På andra sidan har vi den här nya pressen på att en ska se till att separera sig ifrån sin bebis så snart som bara är möjligt och få egentid till höger och vänster. Vilket för min del också hade varit helt självutplånande för det var inget jag ville eller behövde. Och jag tror inte jag är ensam om det. Den här känslan; jag vill bara vara nära min bebis, den ska tas på allvar! Det kommer inte alltid vara så, bebisen kommer bli äldre och en mamma känner i magen när en själv och bebisen är redo för lite tid på egen hand. 

Det jag vill komma fram till, stressa inte er själva! Gosa med era grodor så länge ni och bebisarna vill, klicka hem lite fräsiga kläder från mobilen samtidigt om det känns viktigt med fräsiga kläder. Träna med bebis i babysitter 20 cm bort om det känns viktigt o träna men ni inte vill separera ut er från bebisarna. Eller bara ligg på soffan, ät det ni har lust med och strunta i aaaaallt annat om ni har lust med det. Lyssna på eran egna inre röst och våga följa den. Folk i ens omgivning kommer alltid ha åsikter men allvarligt talat så angår det INGEN hur ni väljer att leva era egna liv och familjeliv. Ingen. 

Lev era egna liv så som ni själva vill leva dom. När ni ligger där på dödsbädden så kommer ni knappast vara nöjda för att ni ju gjort exakt som folk i eran omgivning sa åt er o göra. Det som kommer vara fina minnen och värma hjärtat i resten av livet är just sånt som vi gör utifrån oss själva. Tid med mina barn, alla underbara nätter med dom tätt tätt intill, härliga träningspass, långa sköna familjepromenader, skogsutflykter, tindrande barnögon och sprittande barnben, spelkvällar, skratt tillsammans, tårar i varandras famnar och kärlek som flödar, DET är sånt jag bär med mig resten av livet. 

Min tid

Nu så, går den här mamman till sängs, i en rätt vettig tid för en gångs skull. Kl är 23.30 och jag är nerbäddad. Vill börja komma i säng i tid faktiskt, kl 23 är mitt mål, det ska förhoppningsvis ge stora effekter på energinivåerna. Känner att det är min tid nu. Jag har handlat kläder åt mig själv igen, alltså snygga kläder, inte bara ”jaha mina leggings gick sönder jag måste köpa nya” längre utan faktiskt funderat på vilken stil jag vill ha, vad jag saknar i min garderob och köpt det jag älskat. Jag kommer skriva mer om detta för shit hur det påverkar hur hela jag mår, att jag har tagit mig tid och återigen har råd att ta hand om mitt klädintresse. Helt amazing! Vet inte alls vad som är modernt och det är SÅ befriande. Jag utgår från mig. Jag har börjat upp med lchf igen, vart ju bara godsaksfest när svärfar var här, dessutom var det flunsan precis innan det och ja, magsjuka fick jag också, och därefter en sån där envis migrän som satt i flera dagar. Då blev det mest pasta och glass. Men nu är det lchf igen, mår så sjukt bra på den kosten. Jag har börjat träna vääääldigt smått, har inte så mkt motivation men det lilla jag gör ger faktiskt mer motivation. Resultaten är ju motiverande. Så vill ju ha mer o mer, härligt! 

Det är fasen min tid nu! Min tid att hitta tillbaka till vad jag mår bra av, vad min kropp och mitt psyke mår bra av och utföra det. Mina två små underbara ungar börjat faktiskt vara litegranna stora, herregud Elias fyller ju 3 snart… gud det går alldeles för fort, detta liv, subhanAllah! Nu när dom är såpass stora ändå så känner jag att jag återigen har lust att vara bara jag ett tag. Min kropp och min knopp är mina en liten kort stund nu innan vi insaAllah får fler barn. Att få tanka upp mig själv med sånt här, det känns bara bara bra. 

Och det är SÅ viktigt, ur feministisk synvinkel och ur folkhälsoaspekten, att vi kvinnor, mammor,  tar och ges utrymme att ta hand om oss själva. Vi är inte till för att slitas ut och förbrukas och ”bytas ut mot en yngre modell” utan vi är världsmedborgare som ur våra egna kroppar föder fram nya världsmedborgare. Vi är krigare av rang och behöver tas om hand, av oss själva, av varandra och av våra partners in life. Vi är kvinnor, inte förbrukningsvaror! Ta hand om er själva, ta hand om varandra och våga ta för er av vad detta liv har att erbjuda, vi är värda allt! 

Vad är era tankar på ämnet kloka läsare?

Tankar om förskola

Selma började hos dagmamma när hon var 3 år, alltså när Elias var 6 månader. Inte så mycket för att hon behövde det utan för att jag behövde det. Jag var i en svacka, mådde inte alls så vidare bra, och behövde vila. Och Elias sov nästan hela tiden Selma var där första året. Han sov, jag tränade, städade och slöade i soffan med godis. Sen vaknade han oftast precis innan eller när vi var på väg för att hämta Selma. Det var precis vad jag behövde för att återhämta mig i den perioden av mitt liv. Träningen är extremt viktig för mig och inget som jag klarar av eller ens vill göra med barnen med. Jag kan fortfarande få starkare muskler av att träna när dom är med, men till största del så tränar jag för att släppa ut ångest. Då behöver jag få gå in i mig själv och släppa allt annat. Inte helt ovanligt var det att jag grät samtidigt som jag tränade under den perioden. Det bara rann av mig ångest och det var ett sjukt effektivt sätt att ta mig igenom vardagen och må hästlängder bättre. 

I övrigt, behöver barn barnomsorg? Jag skulle säga nej. Alla barn som har kärleksfulla och normalfungerande familjeförhållanden behöver inte förskola. I destruktiva familjer kan såklart att få komma till barnomsorg vara en räddning. Men nu kommer jag i mitt inlägg utgå från friska, normalfungerande och kärleksfulla familjeförhållanden. Typ så som våran familj är nu. Dock inte helt var när jag mådde dåligt, då var jag inte helt frisk och behövde avlastning. Idag är jag frisk och orkar med allt vad livet innebär, nästan, är ju bara en helt vanlig dödlig människa som alla andra. 

Barn behöver inte förskola för att stimuleras. Småsyskon behöver inte egentid med sina föräldrar för att kunna knyta an. Småsyskon föds till en värld där egentid med föräldrarna inte existerar, dom vet inget annat. Dom behöver få vara nära och få kontakt med sina föräldrar, men dom behöver inte egentid med sina föräldrar för att få det. Jag kan inte räkna alla gånger jag suttit och ammat och byggt duplo samtidigt. Eller alla gånger jag gått med Selma i skogen och Elias i bärsele eller bärsjal. Barn stimuleras tillräckligt av att umgås med sina föräldrar, av att gå ut i skogen och till lekparker, leka med sina syskon och då och då gå på öppna förskolan. Träffa kompisar tillsammans med föräldrarna är också en himla rikedom alltså. Barn kan absolut lära sig saker i förskolan, men frågan är om dom behöver kunna det som förskolan lär dom? Är det så viktiga kunskaper att dom är viktigare än tid med sin familj? Att ha kompisar är såklart viktigt för alla människor, men den viktigaste vänskapen att ge näring åt kanske är den med sina syskon? Relationerna en får till vänner och pedagoger i förskolan kan i många fall vara ganska flyktiga medans en väl anknuten och god syskonrelation kan bli till livets längsta relation. Vänner vars föräldrar även är vän med ens egna föräldrar är dessutom också ofta en vänskapsrelation med goda förutstättningar, om föräldrarna har en god kommunikation med varandra. 

Föräldrar är tillräckligt för sina barn! Det verkar råda nån sorts kollektiv misstro till ens egen förmåga att vara gott nog åt ens egna barn. Det är vi! Vi är gott nog! Vi klarar det här! Livet med småbarn bjuder på 1000 stora utmaningar dagligen, känns det som, vissa dagar är en ju helt slut. Men! Vi är ändå gott nog! Vi är precis allt vad dom behöver, om vi ser dom, älskar dom, spenderar tid och kärlek tillsammans med dom, njuter av deras blotta existens och håller om dom när don har det svårt. Då är vi tillräckligt! Ingen är perfekt och ibland behöver alla bara få duscha ifred, vissa dagar alltså dagdrömmer jag om att få ligga på soffan, moffa godis och sträckkolla på en serie i 10 timmar… men, det kommer jag ju kunna göra! Dels blir barnen äldre, det konmer komma en tid när jag hinner äta alldeles för mycket godis i soffan och då kommer jag bara längta tillbaka till just den här, magiska, tiden med mina barn alltid nära nära. Just nu ligger jag på soffan, Elias ammar samtidigt som jag skriver och Selma sitter några meter bort och har världens fantasilek igång. Underbart! 

Barn behöver inte stimuleras hela tiden, ibland är det bästa en kan göra för sina barn att bara säga ”jaa, herregud vad du har tråkigt, samtidigt som jag hemskt gärna vill diska till på köpet! Hur i hela världen ska du lösa det här?” Och så får dom använda sin fantasi! Det! Det är bästa stimluansen vi kan ge dom, möjlighet att själva hitta på och lösa sina problem. Selmas och Elias första förslag brukar alltid vara film eller iPad men det får dom ju sällan använda just vid såna tillfällen då deras fantasti kan få chans till sån utveckling. 

Många små barn är överstimulerade nu för tiden, vissa till och med väldigt stressade. Antagligen som ett resultat av överstimulans. Samtidigt är det viktigt att hela familjens behov får plats i livet. Vill båda föräldrarna yrkesarbeta så behöver det ju såklart tas med i beräkningarna. Vilka behov är viktigast? Vilka behov vill vi spendera mest tid med att tillgodose? Hur viktigt är pengar för oss? Hur viktigt är tid tillsammans för oss? Vill vi jobba mer tid än vi träffar barnen? Eller vill vi gå ner i tid, gå om varandra, eller lösa det på annat sätt för att istället få mer tid med barnen än på jobbet? Förstår ni hur jag menar? Alla behov i familjen är viktiga! Jag har ju valt att helt sätta yrkesarbetarlivet på paus medans jag har små barn. För mig är det jättejätteviktigt att vi får mycket kvantitetstid tillsammans. Det är det allra viktigaste för mig, min man och för barnen. Pengar är uppenbarligen inte alls lika viktigt hehe ^^