Kategori: Nära föräldraskap

Jag känner att jag missade en viktig poäng i det förra inlägget, min tid, och det är ju att det nu för tiden finns en sorts press och hets att ha egentid ungefär 5 minuter efter förlossningen. Och det är INTE en sån press jag vill förmedla. Vet inte om nån kan ha uppfattat det så men jag vill ändå förtydliga, det här att nyblivna mammor måste göra si och så, alltså NEJ. Nyblivna mammor måste göra exakt vad som själva känner är rätt för dom. För mig är det såhär, jag har inte tagit mig tid att shoppa själv eller div andra prylar som jag hade som intresse innan jag fick barn, för det har inte varit värt tiden borta från barnen. 

Så på ena sidan har vi det här att det finns en syn på att kvinnor ska vara helt självutplånande och aldrig tillfredställa sina egna behov före alla andras är tillgodosedda. På andra sidan har vi den här nya pressen på att en ska se till att separera sig ifrån sin bebis så snart som bara är möjligt och få egentid till höger och vänster. Vilket för min del också hade varit helt självutplånande för det var inget jag ville eller behövde. Och jag tror inte jag är ensam om det. Den här känslan; jag vill bara vara nära min bebis, den ska tas på allvar! Det kommer inte alltid vara så, bebisen kommer bli äldre och en mamma känner i magen när en själv och bebisen är redo för lite tid på egen hand. 

Det jag vill komma fram till, stressa inte er själva! Gosa med era grodor så länge ni och bebisarna vill, klicka hem lite fräsiga kläder från mobilen samtidigt om det känns viktigt med fräsiga kläder. Träna med bebis i babysitter 20 cm bort om det känns viktigt o träna men ni inte vill separera ut er från bebisarna. Eller bara ligg på soffan, ät det ni har lust med och strunta i aaaaallt annat om ni har lust med det. Lyssna på eran egna inre röst och våga följa den. Folk i ens omgivning kommer alltid ha åsikter men allvarligt talat så angår det INGEN hur ni väljer att leva era egna liv och familjeliv. Ingen. 

Lev era egna liv så som ni själva vill leva dom. När ni ligger där på dödsbädden så kommer ni knappast vara nöjda för att ni ju gjort exakt som folk i eran omgivning sa åt er o göra. Det som kommer vara fina minnen och värma hjärtat i resten av livet är just sånt som vi gör utifrån oss själva. Tid med mina barn, alla underbara nätter med dom tätt tätt intill, härliga träningspass, långa sköna familjepromenader, skogsutflykter, tindrande barnögon och sprittande barnben, spelkvällar, skratt tillsammans, tårar i varandras famnar och kärlek som flödar, DET är sånt jag bär med mig resten av livet. 

Selma började hos dagmamma när hon var 3 år, alltså när Elias var 6 månader. Inte så mycket för att hon behövde det utan för att jag behövde det. Jag var i en svacka, mådde inte alls så vidare bra, och behövde vila. Och Elias sov nästan hela tiden Selma var där första året. Han sov, jag tränade, städade och slöade i soffan med godis. Sen vaknade han oftast precis innan eller när vi var på väg för att hämta Selma. Det var precis vad jag behövde för att återhämta mig i den perioden av mitt liv. Träningen är extremt viktig för mig och inget som jag klarar av eller ens vill göra med barnen med. Jag kan fortfarande få starkare muskler av att träna när dom är med, men till största del så tränar jag för att släppa ut ångest. Då behöver jag få gå in i mig själv och släppa allt annat. Inte helt ovanligt var det att jag grät samtidigt som jag tränade under den perioden. Det bara rann av mig ångest och det var ett sjukt effektivt sätt att ta mig igenom vardagen och må hästlängder bättre. 

I övrigt, behöver barn barnomsorg? Jag skulle säga nej. Alla barn som har kärleksfulla och normalfungerande familjeförhållanden behöver inte förskola. I destruktiva familjer kan såklart att få komma till barnomsorg vara en räddning. Men nu kommer jag i mitt inlägg utgå från friska, normalfungerande och kärleksfulla familjeförhållanden. Typ så som våran familj är nu. Dock inte helt var när jag mådde dåligt, då var jag inte helt frisk och behövde avlastning. Idag är jag frisk och orkar med allt vad livet innebär, nästan, är ju bara en helt vanlig dödlig människa som alla andra. 

Barn behöver inte förskola för att stimuleras. Småsyskon behöver inte egentid med sina föräldrar för att kunna knyta an. Småsyskon föds till en värld där egentid med föräldrarna inte existerar, dom vet inget annat. Dom behöver få vara nära och få kontakt med sina föräldrar, men dom behöver inte egentid med sina föräldrar för att få det. Jag kan inte räkna alla gånger jag suttit och ammat och byggt duplo samtidigt. Eller alla gånger jag gått med Selma i skogen och Elias i bärsele eller bärsjal. Barn stimuleras tillräckligt av att umgås med sina föräldrar, av att gå ut i skogen och till lekparker, leka med sina syskon och då och då gå på öppna förskolan. Träffa kompisar tillsammans med föräldrarna är också en himla rikedom alltså. Barn kan absolut lära sig saker i förskolan, men frågan är om dom behöver kunna det som förskolan lär dom? Är det så viktiga kunskaper att dom är viktigare än tid med sin familj? Att ha kompisar är såklart viktigt för alla människor, men den viktigaste vänskapen att ge näring åt kanske är den med sina syskon? Relationerna en får till vänner och pedagoger i förskolan kan i många fall vara ganska flyktiga medans en väl anknuten och god syskonrelation kan bli till livets längsta relation. Vänner vars föräldrar även är vän med ens egna föräldrar är dessutom också ofta en vänskapsrelation med goda förutstättningar, om föräldrarna har en god kommunikation med varandra. 

Föräldrar är tillräckligt för sina barn! Det verkar råda nån sorts kollektiv misstro till ens egen förmåga att vara gott nog åt ens egna barn. Det är vi! Vi är gott nog! Vi klarar det här! Livet med småbarn bjuder på 1000 stora utmaningar dagligen, känns det som, vissa dagar är en ju helt slut. Men! Vi är ändå gott nog! Vi är precis allt vad dom behöver, om vi ser dom, älskar dom, spenderar tid och kärlek tillsammans med dom, njuter av deras blotta existens och håller om dom när don har det svårt. Då är vi tillräckligt! Ingen är perfekt och ibland behöver alla bara få duscha ifred, vissa dagar alltså dagdrömmer jag om att få ligga på soffan, moffa godis och sträckkolla på en serie i 10 timmar… men, det kommer jag ju kunna göra! Dels blir barnen äldre, det konmer komma en tid när jag hinner äta alldeles för mycket godis i soffan och då kommer jag bara längta tillbaka till just den här, magiska, tiden med mina barn alltid nära nära. Just nu ligger jag på soffan, Elias ammar samtidigt som jag skriver och Selma sitter några meter bort och har världens fantasilek igång. Underbart! 

Barn behöver inte stimuleras hela tiden, ibland är det bästa en kan göra för sina barn att bara säga ”jaa, herregud vad du har tråkigt, samtidigt som jag hemskt gärna vill diska till på köpet! Hur i hela världen ska du lösa det här?” Och så får dom använda sin fantasi! Det! Det är bästa stimluansen vi kan ge dom, möjlighet att själva hitta på och lösa sina problem. Selmas och Elias första förslag brukar alltid vara film eller iPad men det får dom ju sällan använda just vid såna tillfällen då deras fantasti kan få chans till sån utveckling. 

Många små barn är överstimulerade nu för tiden, vissa till och med väldigt stressade. Antagligen som ett resultat av överstimulans. Samtidigt är det viktigt att hela familjens behov får plats i livet. Vill båda föräldrarna yrkesarbeta så behöver det ju såklart tas med i beräkningarna. Vilka behov är viktigast? Vilka behov vill vi spendera mest tid med att tillgodose? Hur viktigt är pengar för oss? Hur viktigt är tid tillsammans för oss? Vill vi jobba mer tid än vi träffar barnen? Eller vill vi gå ner i tid, gå om varandra, eller lösa det på annat sätt för att istället få mer tid med barnen än på jobbet? Förstår ni hur jag menar? Alla behov i familjen är viktiga! Jag har ju valt att helt sätta yrkesarbetarlivet på paus medans jag har små barn. För mig är det jättejätteviktigt att vi får mycket kvantitetstid tillsammans. Det är det allra viktigaste för mig, min man och för barnen. Pengar är uppenbarligen inte alls lika viktigt hehe ^^