Sjalarnas återkomst

Ja ni, sjalarna har gjort comeback i vårat liv på riktigt. Jag ska erkänna att när en har en 3-åring som vägrat sjal i flera månader så är musklerna minst sagt oförberedda på detta. Men dom kommer väl ikapp snart misstänker jag. Det är så himla mysigt att han vill bli buren igen, sån lycka för oss båda att få vara så nära varandra. För er som tror annorlunda, en 3-åring behöver närhet! Särskilt när hen går igenom en supertuff period av frigörelse. Tänk på er själva, jag fyller 30 om några månader och jag behöver fortfarande närhet. Jag behöver få närhet från min man, min mamma, mina barn. Ingen är för stor för närhet! På detta sätt så tillgodoser vi behoven av närhet och utetid samtidigt. Samt mitt behov av träning och att fysiskt anstränga mig. Utan bärdon hade jag fått bära på höften eller suttit still och då får man ju inte röra på sig vidare mycket. 

Och jag blir glad i hjärtat bara av att titta på dessa sjalar, dom är som en dröm! 


Föräldraskärmen

Ikväll så funderar jag, jag har städkväll nämligen, maken är på bio, och när dammsugaren är det enda jag har som sällskap så rullar mina funderingar igång med full kraft. Den först stunden så snurrar tankarna så fort att jag inte ens vet vad jag tänker, tills jag hugger tag i en tanke och kan reda ut nystanet därifrån. Varför är min hjärna sån egentligen? Hur kommer det sig? Är det så för er också? 

Ikväll snurrar tankarna mycket kring mina barn och mig, som dom ofta gör mina tankar. Jag tänker på vårat samspel, idag har allt funkat väldigt bra. Förutom dom där nedra overallerna på morgonen. Nästa vecka går jag till föris med Selma i bara skor och tjocktröja, på riktigt. Hon får klä sig där när dom ska ut. Elias åker vagn så han har oftast bara jacka ändå. Den fighten är jag klar med! Jag säger upp mig, och vi bor 300m från föris så hon förfryser sig knappast. Tänk att jag inte bara gjort det hela denna vecka också? Inte förrän jag idag, i förishallen, bara höll på o börja gråta och erbjöd henne att gå hem i bara tjocktröjan i ren desperation, då trillade poletten ner. Hon ska såklart gå i bara tjocktröjan! Dåså! 

Men jag funderar ofta över vad det är som gör att vissa dagar bara flyter och att vissa andra dagar verkar ha fastnat med stövlarna i lervälling medans nån roar sig med att kasta hundskit på dom. Dom dagarna. Varför blir det så? En sak som jag, efter lång tids självrannsakan insett är, mobilen!! Dom dagar då jag har mobilen för mycket, dom dagarna fastnar i lervällingen osv… det blir bara kaos! Barnen känner sig osynligjorda och jag blir hjärn-stressad av för mycket skärmtid och det kan ni ju tänka er vart det leder. Dom kaosar alltså till 110% och jag är så trött i hjärnan att jag knappt orkar ens tänka tanken på att ta itu med kaos. Älskade jäkla mobil!!! Även podcasts kan faktiskt få samma effekt fast mildare. Jag blir stressad av att lyssna på den samtidig som mina öron vakar över barnen och mina händer lagar middag och diskar. Barnen märker att mitt fokus är för splittrat och blir oroliga och kaosar. Försöker hitta ett bättre ord men misslyckas. Kaosar passar ändå rätt bra in. 

Vad är då dom värsta fällorna för mig med mobilen? Instagram och facebook! Alltså det finns ju inget slut, man kan sitta och surfa runt på insta i 78 dygn i sträck och ändå hitta nya, inspirerande, roliga och chockerande bilder. Facebook likaså. Och man fastnar i ”bara en till” hela tiden. Samt att det är abstrakt som sjutton för barnen. Mamma läser brukar jag säga men dom ser ju att det inte är en bok liksom… bloggar jag däremot så säger jag ”nu ska mamma jobba en stund, jag säger till när jag är klar” och ska jag chatta med en vän så säger jag ”jag pratar med xx, det är så kul att prata med mina vänner” och det märks skillnad på dom, om jag gör nåt tydligt och meningsfullt eller om jag bara gör blaj… och, för mig är det extremt viktigt att inte låtsas se och höra dom utan vill dom berätta nåt när jag är mitt i att skriva en text så ber jag dom vänta eller så tar jag en paus. Vägrar att sitta där ”mmm fint!” Med näsan i mobilen… hellre raka kort ”jag vill skriva klart det här, jag kommer till dig när jag är klar ok?” 

Älskade älskade barn, ni får aldrig känna er osynliga i samma rum som eran mamma. Bättring har det blivit och mera bättring ska det bli! Det är ju inte bara relationen med mina barn som bättrats sen jag blev hårdare mot mig själv utan även med maken! Trevligt att faktiskt hinna titta på varann ju! 

Hur gör ni med skärmtid för er själva hemma? Märker ni hur det påverkar barnen eller er partner? Hur mår ni av att använda skärm och hur mår ni av att låta bli? 

Tristess?

Jag har fått frågan flera gånger, här, på insta, på mejlen, på öppna förskolan, på ica maxi osv… ni förstår. Hur orkar jag vara hemma så länge och vissa lägger till ett ”bara gå hemma” hehe. Förstår att det engagerar många detta med kvinnor som ”bara går hemma” och drar fötterna, sliter ut mjukiskläder och låter barnen klättra på väggarna. Några av er frågar ju såklart av helt rimliga skäl och det är absolut inte er detta inledande lilla ”rant” är riktat till. Ni som undrar för att ni vill ha tips på att själva njuta av en lång period hemma med barn, alltså fråga så mycket ni vill. Ni som däremot antyder att jag går hemma och sliter på mina mjukiskläder och är en stor belastning på samhället. Ni vet inte vad ni pratar om så håll fingrarna borta från tangenterna! Obs, disclaimer, jag sliter förviss sjuuuukt mkt på mina mjukisar, det är sant haha. 

Jag kan inte påstå att jag lider av särskilt mycket tristess. Jag har lyckats omge mig med helt fantastiska vänner som, även när jag inte träffar på lång tid pga livet kommer emellan osv, dom förgyller liksom livet bara genom att existera, samt genom att chatta med mig. Bästa vännerna på jordskorpan alhamdulillah! Och, vi är inte hemma en hel dag om vi inte är sjuka, det händer inte. Förutom om vi ska få besök. Antagligen eftersom jag är en riktigt rastlös person, så jag ser till att vi hittar på något varje dag, jag och barnen. Vi drar på långpromenad, vi storhandlar, vi hänger på lekparker med mellis eller lunch med oss, vi går på stan, vi träffar vänner, vi hänger på öppna förskolor. Är vi hemma så har jag mer än fullt upp efterson barnen bokstavligt talat klättrar på väggarna. Så det händer ju, när det gått tillräcklig lång tid för att jag ska ha glömt hur dåligt det brukar gå, då tar vi en hemmadag haha. 

Jag vet inte om jag egentligen bidragit med så mycket tips haha, men försök att lista ut saker ni kan göra i närheten av er. Museum, lekland, bibliotek? Öppna förskolor? Samt sök upp andra hemmaföräldrar. Och försök att antingen göra roliga saker hela familjen och även komma iväg lite på egenhand när din partner är hemma. Träna, gå en promenad, träffa en vän. Är en en sån person som gillar att vara ute och göra mycket grejjer, så försök att hålla igång. Även när det tar emot så man blir svettig av blotta tanken på alla overaller, vantar, vinterskor och toalettbesök…. bara gört. Haha. 

Att sätta Elias i sele eller sjal, Selma i vagn och bara få gå i mitt egna tempo och sen när Selma vill upp bara ta det i barnens tempo… det är nog typ det bästa som finns. Att sen avsluta på en lekpark, fika lite och sen kämpa oss hem haha. Det är härligt! 

Vinterbarn med vårlängt

Till och med mitt vinterbarn har gått och fått vårlängt. Hon som längtat efter vinter hela sommaren och nu frågar hon efter våren varje dag haha. Detta vinterbarn har även börjat föris idag igen, på egen önskan. Det känns väldigt märkligt. Och tomt! Men ändå roligt att hon har så kul där med sina vänner. Vi hade sån tur att vi fick behålla platsen o vara lediga såhär länge, jag var ju helt inställd på att helt säga upp platsen nu men nu helt plötsligt ville hon dit. Och hon har haft det jättebra verkar det som. Jag var med en stund på förmiddagen och hon var så efterlängtad. Det kändes himla fint i hjärtat! Hädanefter får Selma känna efter själv varje dag om hon har lust att gå eller inte. Det är vi och förskolan överens om, hon mår inte bra av att bli för trött heller. Så hon får välja själv på mornarna om hon vill eller inte. 

Jag har fått frågan hur jag tänker med förskola till Elias och han blir hemma i fortsättningen också, får se om det blir ända tills förskoleklass-dags men tillsvidare i alla fall. Vi trivs bra så, han har inget behov av och skulle knappast ha nåt vidare utbyte av att gå i förskolan heller. Skulle jag behövt barnomsorg till Elias hade jag helt klart valt dagbarnvårdare. Helt baserat på hans personlighet. Men han blir nog fortsatt hemmabarn. 

Lite snöflingssmakning hihi. 

Nya böcker

Fick ett ryck här hemma en dag då barnen och jag hade haft en såndär total kaosdag och tog äntligen tag i att beställa ”Barn som Bråkar” en bok som jag sett rekommenderas många gånger i forum för nära föräldraskap. Hoppas den kan ge bra hjälp för att slippa att den dag helt o hållet spårar ur på det där viset igen… verktyg är allt en förälder behöver liksom! Verktygen som behövs för att få den relation en önskar med sina barn och ha ett härligt liv tillsammans. Det kan en aldrig få för mycket av. ”Med känsla för barns självkänsla” har jag lyssnat på som ljudbok inte mindre än 3 gånger. Såg att den var på rea och köpte direkt. Vart starstruck när jag öppnade paketet och höll boken i hand. Alltså så mycket som den hjälpt mig!!! Att bara få lära mig hur jag bör och inte bör uttrycka mig gentemot mina barn. Helt fantasiskt. Sen fick det bli en bok till pappan i nån sorts present som barnen sen omsorgsfullt slog in. Så gulligt! Och 2 skönlitteraturer till mig med. Jojo Moyes skriver helt fantastiska böcker. Har nog snart samlat på mig alla hon skrivit! 

Nu har jag att läsa för ett bra tag framöver. Särskilt eftersom det tar mig 4-10 månader att ta mig igenom en bok. Haha! Förutom på semester, då kan jag sluka en bok på 3 dagar. Måste åka på semester snart… 

Min stora och jag

För några dagar sen slog det mig en sak, det var en halv evighet sen jag och Selma gjorde nåt bara vi två. Direkt föreslog jag för henne att vi skulle gå och ta en fika på cafe, bara jag och hon. Hon vart så himla glad! Så det var minst sagt på tiden. I lördags var det dags och vi tog bussen ner på stan och gick på ett smockfullt och jättemysigt cafe. Selma ville ha sin favorit, morotskaka, jag tog min favorit, kladdkaka. Varm choklad till Selma och latte till mig och sen satt vi där länge och väl och pratade, fikade och hade det så mysigt. Det här kommer vi helt klart göra fler gånger insaAllah! 

Det är så viktigt att våra barn får uppleva exakt hur gärna vi vill vara med dom. Vardagen är som den är men att ändå visa hur mycket vi älskar att umgås med våra små, det är så självkänsla byggs. Är så glad att jag fick mig en påminnelse om detta, tack Selma för att du alltid visar mig så tydligt vad du behöver och vill ha. Även fast jag inte alltid fattar så snabbt så är du den bästa på att visa hur en förälder ska vara i den här familjen ❤️

Lite fler tankar

Jag känner att jag missade en viktig poäng i det förra inlägget, min tid, och det är ju att det nu för tiden finns en sorts press och hets att ha egentid ungefär 5 minuter efter förlossningen. Och det är INTE en sån press jag vill förmedla. Vet inte om nån kan ha uppfattat det så men jag vill ändå förtydliga, det här att nyblivna mammor måste göra si och så, alltså NEJ. Nyblivna mammor måste göra exakt vad som själva känner är rätt för dom. För mig är det såhär, jag har inte tagit mig tid att shoppa själv eller div andra prylar som jag hade som intresse innan jag fick barn, för det har inte varit värt tiden borta från barnen. 

Så på ena sidan har vi det här att det finns en syn på att kvinnor ska vara helt självutplånande och aldrig tillfredställa sina egna behov före alla andras är tillgodosedda. På andra sidan har vi den här nya pressen på att en ska se till att separera sig ifrån sin bebis så snart som bara är möjligt och få egentid till höger och vänster. Vilket för min del också hade varit helt självutplånande för det var inget jag ville eller behövde. Och jag tror inte jag är ensam om det. Den här känslan; jag vill bara vara nära min bebis, den ska tas på allvar! Det kommer inte alltid vara så, bebisen kommer bli äldre och en mamma känner i magen när en själv och bebisen är redo för lite tid på egen hand. 

Det jag vill komma fram till, stressa inte er själva! Gosa med era grodor så länge ni och bebisarna vill, klicka hem lite fräsiga kläder från mobilen samtidigt om det känns viktigt med fräsiga kläder. Träna med bebis i babysitter 20 cm bort om det känns viktigt o träna men ni inte vill separera ut er från bebisarna. Eller bara ligg på soffan, ät det ni har lust med och strunta i aaaaallt annat om ni har lust med det. Lyssna på eran egna inre röst och våga följa den. Folk i ens omgivning kommer alltid ha åsikter men allvarligt talat så angår det INGEN hur ni väljer att leva era egna liv och familjeliv. Ingen. 

Lev era egna liv så som ni själva vill leva dom. När ni ligger där på dödsbädden så kommer ni knappast vara nöjda för att ni ju gjort exakt som folk i eran omgivning sa åt er o göra. Det som kommer vara fina minnen och värma hjärtat i resten av livet är just sånt som vi gör utifrån oss själva. Tid med mina barn, alla underbara nätter med dom tätt tätt intill, härliga träningspass, långa sköna familjepromenader, skogsutflykter, tindrande barnögon och sprittande barnben, spelkvällar, skratt tillsammans, tårar i varandras famnar och kärlek som flödar, DET är sånt jag bär med mig resten av livet. 

Tula Toddler Wild Hearts

Det blev en tula toddler för oss igen, en likadan modell på bärsele som vi hade innan jag sålde den och köpte min första bärsjal. Sen dess har jag vart all about sjalar i min själ. Så himla uppslukad! Men, på sistone så har jag känt ett sug efter en tula igen och varit alldeles galet förälskad i just denna, Wild Hearts. Så himla cool. Inte vacker, så som mina sjalar, men cool. Kommer matcha mina alltid helsvarta och gråa kläder ypperligt haha. Båda barnen har provsuttit den redan innan första tvätten, minuter efter att den slets upp ur paketet den kom i. Underbar att bära i! Även Selmas tyngd känns ju knappt! Hon är på gränsen på maxvikten på 20 kg då hon väger 19, men blir bra dom korta stunder hon brukar vilja vara i bärdon för extra gos. Elias kommer ju vara selens största brukare. Nu när han vill gå mycket själv och behöver ha rejäla ytterkläder så funkar bärsele bättre för mig. Sjala utanpå ytterkläderna är för krångligt, pallar inte med det haha. Tula däremot funkar utanpå ytterkläder lika bra som det funkar nästan utan kläder. 

Underbara Tula Toddler, jag har faktiskt saknat o ha en av dig i min stash! Inköpt på TvåBarn, en riktigt bra butik som varmt rekommenderas. Jag fyndade på deras Black Friday, väldigt trevligt med lite rea när en villhöver nåt så stark. 


Tankar om förskola

Selma började hos dagmamma när hon var 3 år, alltså när Elias var 6 månader. Inte så mycket för att hon behövde det utan för att jag behövde det. Jag var i en svacka, mådde inte alls så vidare bra, och behövde vila. Och Elias sov nästan hela tiden Selma var där första året. Han sov, jag tränade, städade och slöade i soffan med godis. Sen vaknade han oftast precis innan eller när vi var på väg för att hämta Selma. Det var precis vad jag behövde för att återhämta mig i den perioden av mitt liv. Träningen är extremt viktig för mig och inget som jag klarar av eller ens vill göra med barnen med. Jag kan fortfarande få starkare muskler av att träna när dom är med, men till största del så tränar jag för att släppa ut ångest. Då behöver jag få gå in i mig själv och släppa allt annat. Inte helt ovanligt var det att jag grät samtidigt som jag tränade under den perioden. Det bara rann av mig ångest och det var ett sjukt effektivt sätt att ta mig igenom vardagen och må hästlängder bättre. 

I övrigt, behöver barn barnomsorg? Jag skulle säga nej. Alla barn som har kärleksfulla och normalfungerande familjeförhållanden behöver inte förskola. I destruktiva familjer kan såklart att få komma till barnomsorg vara en räddning. Men nu kommer jag i mitt inlägg utgå från friska, normalfungerande och kärleksfulla familjeförhållanden. Typ så som våran familj är nu. Dock inte helt var när jag mådde dåligt, då var jag inte helt frisk och behövde avlastning. Idag är jag frisk och orkar med allt vad livet innebär, nästan, är ju bara en helt vanlig dödlig människa som alla andra. 

Barn behöver inte förskola för att stimuleras. Småsyskon behöver inte egentid med sina föräldrar för att kunna knyta an. Småsyskon föds till en värld där egentid med föräldrarna inte existerar, dom vet inget annat. Dom behöver få vara nära och få kontakt med sina föräldrar, men dom behöver inte egentid med sina föräldrar för att få det. Jag kan inte räkna alla gånger jag suttit och ammat och byggt duplo samtidigt. Eller alla gånger jag gått med Selma i skogen och Elias i bärsele eller bärsjal. Barn stimuleras tillräckligt av att umgås med sina föräldrar, av att gå ut i skogen och till lekparker, leka med sina syskon och då och då gå på öppna förskolan. Träffa kompisar tillsammans med föräldrarna är också en himla rikedom alltså. Barn kan absolut lära sig saker i förskolan, men frågan är om dom behöver kunna det som förskolan lär dom? Är det så viktiga kunskaper att dom är viktigare än tid med sin familj? Att ha kompisar är såklart viktigt för alla människor, men den viktigaste vänskapen att ge näring åt kanske är den med sina syskon? Relationerna en får till vänner och pedagoger i förskolan kan i många fall vara ganska flyktiga medans en väl anknuten och god syskonrelation kan bli till livets längsta relation. Vänner vars föräldrar även är vän med ens egna föräldrar är dessutom också ofta en vänskapsrelation med goda förutstättningar, om föräldrarna har en god kommunikation med varandra. 

Föräldrar är tillräckligt för sina barn! Det verkar råda nån sorts kollektiv misstro till ens egen förmåga att vara gott nog åt ens egna barn. Det är vi! Vi är gott nog! Vi klarar det här! Livet med småbarn bjuder på 1000 stora utmaningar dagligen, känns det som, vissa dagar är en ju helt slut. Men! Vi är ändå gott nog! Vi är precis allt vad dom behöver, om vi ser dom, älskar dom, spenderar tid och kärlek tillsammans med dom, njuter av deras blotta existens och håller om dom när don har det svårt. Då är vi tillräckligt! Ingen är perfekt och ibland behöver alla bara få duscha ifred, vissa dagar alltså dagdrömmer jag om att få ligga på soffan, moffa godis och sträckkolla på en serie i 10 timmar… men, det kommer jag ju kunna göra! Dels blir barnen äldre, det konmer komma en tid när jag hinner äta alldeles för mycket godis i soffan och då kommer jag bara längta tillbaka till just den här, magiska, tiden med mina barn alltid nära nära. Just nu ligger jag på soffan, Elias ammar samtidigt som jag skriver och Selma sitter några meter bort och har världens fantasilek igång. Underbart! 

Barn behöver inte stimuleras hela tiden, ibland är det bästa en kan göra för sina barn att bara säga ”jaa, herregud vad du har tråkigt, samtidigt som jag hemskt gärna vill diska till på köpet! Hur i hela världen ska du lösa det här?” Och så får dom använda sin fantasi! Det! Det är bästa stimluansen vi kan ge dom, möjlighet att själva hitta på och lösa sina problem. Selmas och Elias första förslag brukar alltid vara film eller iPad men det får dom ju sällan använda just vid såna tillfällen då deras fantasti kan få chans till sån utveckling. 

Många små barn är överstimulerade nu för tiden, vissa till och med väldigt stressade. Antagligen som ett resultat av överstimulans. Samtidigt är det viktigt att hela familjens behov får plats i livet. Vill båda föräldrarna yrkesarbeta så behöver det ju såklart tas med i beräkningarna. Vilka behov är viktigast? Vilka behov vill vi spendera mest tid med att tillgodose? Hur viktigt är pengar för oss? Hur viktigt är tid tillsammans för oss? Vill vi jobba mer tid än vi träffar barnen? Eller vill vi gå ner i tid, gå om varandra, eller lösa det på annat sätt för att istället få mer tid med barnen än på jobbet? Förstår ni hur jag menar? Alla behov i familjen är viktiga! Jag har ju valt att helt sätta yrkesarbetarlivet på paus medans jag har små barn. För mig är det jättejätteviktigt att vi får mycket kvantitetstid tillsammans. Det är det allra viktigaste för mig, min man och för barnen. Pengar är uppenbarligen inte alls lika viktigt hehe ^^ 

Att kunna vara hemma

”Lyxigt att ha möjlgheten att kunna vara hemma” om jag hade fått en krona för varje gång jag har hört dom orden, då hade jag kanske faktiskt levt i lyx. Och nu syftade jag på ekonomisk lyx. Jag lever världens rikaste liv, alhamdulillah, jag får vara med mina barn. Det är värt allt! Men ekonomiskt lyx, alltså nja… vi har tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen, alhamdulillah. Jag får ofta också frågan vad min man eg tjänar, alltså min man är egenföretagare vilket betyder att han jobbar mer än dom flesta och tjänar mindre än dom flesta. I alla fall just nu. Det betyder att vi inkl bostadsbidrag och barnbidrag får in mindre än EN av dom heltidslöner både jag och min man drog in när vi var nygifta. Och vi lever ett så rasande rikt liv. Världens bästa liv alhamdulillah!! Vi kan inte resa vidare mycket, om ni bara visste hur länge jag har velat åka till min mormor och morfar, men i år kom vi äntligen upp. Resorna till Turkiet kostar pyttelite, ibland blir vi tom bjudna av nån av svärföräldrarna masaAllah. Bara för att kunna träffa våran älskade familj. 

På mataffären är det självscanner som gäller och det är inte ovanligt att jag får lämna tillbaka ett mjölkpaket till hyllan för att få ihop allt som behövs i matkassen. Budgeten är som budgeten är, den måste hållas. Jag vrider och vänder på pengarna, vi prioriterar att kunna köpa så mkt ekologiskt som möjligt men det går såklart inte med allt. Långt ifrån. Och det är värt det. Det är värt varenda frustrationssvett-droppe när jag går där och vrider och vänder och räknar och räknar. Och till slut så får vi ihop tillräckligt bra matkassar. Vi får liksom planera, kämpa, fixa och trixa, finansiera inköp med försäljning av nåt en inte längre behöver. Shoppa för skojs skull det finns liksom inte, det är handla det som verkligen behövs som gäller. Sen kan en kliva in på öppna förskolan efter mathandling och höra att jag har så tur som har möjlighet att vara hemma. Då vill jag skrika men istället ler jag och nickar, tror dock inte jag kan dölja min irritation. 

Det här inlägget bara osar av frustration, frustration över att vårat slit blir så nedvärderat med ord som antyder att nån sorts mångmiljoner bara landat rakt i knät på oss. Alltså nej. Finns nog få hemmaföräldrar som lever så pga ”tur för dom att dom har den möjligheten”. Alltså precis som med allt annat i livet så handlar det om val, att skapa sig möjligheter, att bygga det liv en VILL ha. Hur vill du leva?? Jamen LEV SÅ då!! Bara gört!! Jag kan bli lika frustrerad över att många verkar känna sig som fångar i tron att man måste leva som ”alla andra” det måste man inte! Det är ditt liv, bygg det så som du vill leva det. 

Jag vägrar att för en enda dag till acceptera att folk säger till mig att jag ha tur som har den här möjligheten, ingen har slängt den i knät på mig. Jag och min man har byggt, skapat, kämpat och slitit som fan, tack vare det kan vi leva detta liv. Och jag upprepar, det är värt det! 

Världens rikaste ”fattigliv”, alhamdulillah ❤️