Olika barn…

…olika föräldraledighet! Nu tar iofs mina föräldradagar slut när Elias blir 2 men jag kommer fortsätta vara hemma med honom, övergår i att vara en helt vanlig hemmaförälder utan inkomst helt enkelt. Mina barn är verkligen varandras motsatser, och det är så himla spännande för mig som förälder! Att vara föräldraledig med Selma innebar typ en daglig kamp om att lyckas stimulera henne, se till att hon skulle få springa av sig och att ta oss nånstans där hon skulle kunna få känna sig så fri som möjligt. Lekplatser, öppna förskolan, ut på landet till familjen, skogen mm. Elias däremot är som en liten minifarbror som bara följer med. Igår satt han bredvid mig på Waynes och åt räkor och kräftstjärtar med en alldeles för stor gaffel. Han satt länge, plockade i sig räkor och kröp runt litegranna i sin stol. Selma kan fortfarande inte sitta stilla på en stol så länge, hon har en enorm drivkraft den tjejen och vill alltid framåt på olika vis. 

Det ligger sin prövning i det, hon är min stora prövning iom att hon är så lik mig. Den första instinkten är att reagera så som jag blev reagerad på när jag var liten. Att gå emot den instinken är så fruktansvärt svårt. Men jag jar växt upp till en såndär som dom flesta säger, det vart ju folk av mig med, men jag har ju rätt mycket ångest alltså. Kan inte sova om inte maken är hemma, ångest inför rätt många delar i livet, på olika nivåer, och jag har alltid kännt mig konstig. Som att det är nåt fel på mig för att jag är lite annorlunda, blir arg så huset dundrar när jag är arg, glad så huset skakar när jag är glad, alla känslor är så starka i mig och i min dotter. Min moster brukar säga till Diyar att ”hon är nog inte lätt att leva med min systerdotter, men en som kan bli sådär arg kan älska minst lika starkt” och det är exakt så jag är! Elias är lättare att bemöta, i min instinkt är han som ett oskrivet blad och det finns typ inga mönster att falla in i, och då kan jag skriva mina egna blad. Alltså alhamdulillah att han kom när Selma var såpass liten för jag har lärt mig så mycket om vilken sorts förälder jag vill vara genom hur jag instinktivt är med honom. Att se det, hur olika jag behandlade dom i början av deras varsinnna liv, det har varit riktigt smärtsamt alltså, och en stor sorg för mig. Men jag jobbar på att komma ikapp och reparera med Selma, det är aldrig för sent. 

 

Sömnen och brösten

Jag har fått frågor om hur vi tänker och gör med våra barns sömn. Många ammande kvinnor känner sig som vandrande nappar, men alltså vad kom först? Mammors bröst eller nappar? Napparna är plastbröst, mammor är inte vandrande nappar! Vill en ge napp så är inte det nåt jag lägger mig i, men se inte på er själva som vandrande nappar utan se napparna som en fabrikstillverkad plastbit som tillverkarna gör allt vad dom kan för att ens en ynka-liten aning efterlikna era bröst. Men i ärlighetens namn så kommer dom ju aldrig i närheten. Att amma handlar ju om så mycket mer än att bara ha nåt att suga på för barnen. Det är närhet, trygghet, näring, vätska, mys, på nätterna innehåller bröstmjölken sovhormonet melatonin (vilket inte spädbarn producerar själva) OCH det är smärtlindrande!!

Med Selma höll vi på och bråkade och skulle lära henne än det ena än det andra ang sömn. Idiotiskt såhär i backspegeln. Med henne har vi backat en miljon steg och nu sover hon också med oss, sen över 2 år, men det märks fortfarande att hon tog skada av att bli tvingad till separation hon inte var redo för. Elias ammar fritt dag och natt, är exakt hur nära oss han vill, dygnet runt och det märks så otroligt mycket på hur tillfreds han är. Dom har ju olika personligheter med Selma har en oro i sig som inte Elias har, som jag spårat till påtvingad separation.

Har du ett barn som vill amma och vara nära för att kunna sova? Bädda mysigt åt er i soffan, ställ fram en skål chips och en stor flaska vatten eller nåt. Ligg skönt, njut av den mikroskopiska tid din bebis är liten. Slappna av och följ din bebis. Sen bär du med bebis när du går och lägger dig och låter ditt barn få sova så nära dig som hen bara vill. Bebisar föds med instinkten att är jag ensam så dör jag och blir uppäten av en varg! Visar din bebis att hen behöver närhet och amning, bara följ barnet. Jag lovar att du har tillbaka det i långa loppet! Vill du vara uppe och göra saker? Köp en bra ergonomisk bärsele eller bärsjal (finns superbra på knyt-an). Träna på att liggamma så du inte behöver upp på natten utan kan ligga skönt och så småningom (när bebis är lite äldre) sova igenom amningarna. Och, det här är mycket viktigt, dela upp er! Båda föräldrarna behöver inte vara vakna samtidigt, turas om, sov i skift. Be din partner om sovmorgon när du är trött och ha inte en gnutta dåligt samvete för det.

Alla barn är olika och alla barn har olika behov, men tänk på att ditt barn är oerhört kompetent. Det hen signalerar har inget att göra med någon form av manipulation utan barnet visar sina behov för dig. Alla föräldrars jobb är att ta hand om sina barn och deras behov, utan att helt gå in i väggen för det naturligtvis. Det är helt ok att sätta egna gränser men det ska ju helst inte vara på barnens bekostnad, bättre att ställa högre krav på sin partner då.

Barnen talar om för oss vad dom behöver. Om vi lyssnar på dom, respekterar dom, är kärleksfulla och alltid finns där och ställer upp för dom, då kommer dom vända sig till oss när dom är tonåringar också insaAllah! Då kanske det blir vi som får hjälpa dom igenom tuffa tider istället för droger eller ”vänner” som kanske inte är snälla… 

Gammal bild på mina små, nära nära vill dom vara, för såna är dom ♥

IMG_2808

Tandembära

Dagens lösning, får jag väl ändå kalla denna. Båda barnen var så ledsna, för allt och inget, och ville alls inte att mamma skulle stå vid nån spis. Så det fick bli att prova tandembära med Tulan och Arian för första gången. Gick superbra ju! Det vart lite tungt haha, men det var nog mest för att vi hade dansfest mellan omrörningarna i grytan. Dagens träningspass vart avbrutet mitt i av barnen så, försökte kompensera lite iaf. Är verkligen jätteglad för vårat kamerastativ men idag lyckades jag inte jättebra med o sikta haha. Men det hade ju inte blivit nån bild alls annars, och alltså såna här bilder. Tänk o kolla på dessa när barnen är vuxna, utflugna och kunna visa dom när barnen ska få egna barn insaAllah ♥

IMG_1693

Syskonbråken

Jag känner att jag måste skriva nåt om detta alltså, ett ämne som kanske kan vara lite känsligt. Jag har på sistone funderat mycket över det här med syskonbråk, Elias börjar närma sig 2 år och det är ju en ålder som det slår blixtar och dunder om, minst sagt. Selma är ju en explosiv och expressiv liten en, en ledartyp dessutom. Bråken har därmed blivit större, fler, mer jämna barnen emellan eftersom Elias numera kan försvara sig också. Det var en period för några veckor sen när jag bara kände att näää… det kan inte vara meningen att det ska vara på det här viset!! Barnen rök ihop stup i kvarten och jag for in som skjuten ur en kanon, superstressad, och skulle medla. Ville jag ha det på det viset resten av livet med mina barn??

Svaret var såklart nej. Så jag satte mig ner och funderade över hur jag hade det när jag var barn. Alla beteenden en har som förälder kan en i princip hitta i sin historia hos tex sina egna föräldrar. Inte ska ni väl bråka, men sluta bråka nu då, men det där är väl inget o va arg över osv osv, säkert sånt som dom flesta av oss säger nån gång och säkert har hört nån eller många gånger. Att jag blev superstressad av att mina barn blev osams, hur kunde det komma sig? Antagligen ett nedärvt beteende för jag och maken blir ju osams och inte sjutton blir jag stressad över det. Får vi bråka färdigt och komma fram till nåt så är det ju snarare en oerhört skön känsla, att ha lättat på trycket, fått sagt det jag vill ha sagt och om inte komma fram till en lösning så komma fram till att ”ja, vi tycker jävligt olika men men, är ju kär i han så jag ramlar baklänges så det är som det är” typ.

Beslutet jag tog har varit fruktansvärt svårt att följa. Beslutet var nämligen att låta bli att ingripa. Instinktivt så ville jag dessutom alltid skydda Elias vilket inte var rättvist mot Selma, men han var ju för 5 minuter sen en alldeles försvarslös grodbebis. Han är dock inte det längre så det var dags att sluta upp med det. Det jag gjorde istället var att ta ett stadigt grepp om diskbänken, soffan eller vart det nu var jag befann mig och verkligen inte gå emellan. Bara stanna på min plats, hålla tyst och lyssna och iaktta. Gråter dom båda eller en av dom i ren desperation så kliver jag in och hjälper dom lösa situationen, samt om dom blir våldsamma såklart. Ingen får bruka våld mot sina medmänniskor, så är det bara.

Resultatet då? Ja men alltså masaAllah dom bråkar inte ens hälften så mycket längre!! Vid ungefär var 10e konlikt behöver jag kliva emellan och resten löser dom själv på inte ens 1-2 minuter. Och däremellan så leker dom så fantastiskt och har superkul tillsammans, kramas och busar och kivas och vilar… och deras kramar och gos har blivit ännu mer kärleksfulla och avslappnade. Dessutom bråkar dom mindre med mig också, antagligen eftersom att dom inte hela tiden bär på oförlöst ilska och frustration.

Jag tänker att det till stor del handlar om respekt för barnen och deras känslor. Deras rätt till att få bråka färdigt och få säga sin mening (även om meningen låter AAAAAAAAAAAAAAAAA!!) och få lätta sitt hjärta till en av dom personer som står dom allra närmast. Mycket i  dagens samhälle handlar om att fostra och styra barn något så fruktansvärt, men varför kan en ju fråga sig. Antagligen för att vi inte har tid, vi har inte tid att låta dom ta den tid dom behöver på sig för att klara av saker själva. Dessutom har vi kanske växt upp i hem där bråk inte var tillåtet eller väldigt skambelagt.

Jag hoppas detta kan inspirera någon, men utan att skuldbelägga. Vi gör alla vårt bästa och det som funkar för oss kanske inte funkar för dig, men en kan alltid testa det en har lust att testa. Om en månad kanske inte detta funkar mer i våran familj längre, men just nu så funkar detta väldigt bra i just våran familj ♥

IMG_0076

Oscha ♥

Idag kom våran alldeles första bärsjal och den är alldeles ljuvlig! Den är ju lite stel såhär i början då den är gjord av bomull och lin. Lin avlastar väldigt bra för större barn så därför valde jag lin. Färgen och mönstret är som att dom vore gjorda för mig alltså. Typ världens finaste! Elias sov ju när jag packade upp den men Selma var mer än villig att ställa upp. Kanske världens mysigaste 4-åring masaAllah. Nu börjar jobbet med att bryta in den, som det heter, så nu ska den knytas och användas, flätas och knådas, sittas på, liggas på, vira in mig i osv osv. Ska bli såååå kul hihi!

IMG_0985 IMG_0993 IMG_1056 IMG_1067 IMG_1075

Selma ville väldigt gärna ta hoppbilder också haha.

IMG_1084

Ny hårfärg

Tvära kast ikväll. Men jag har ju gått och färgat håret igen, inte i en helt ny färg men i en helt annan nyans av rött. Använde mig av ett färgmärke som jag aldrig testat förut nämligen Garnier Olia och den är ju sjukt bra! I ärlighetens namn så svider alla andra hårfärger lite i min hårbotten men inte denna. Får se nu bara hur bra resultatet håller, behövde tyvärr två flaskor för att få med hela manen så jag hoppas ju slippa färga om det superofta haha. Av nån anledning så känns det lite som ett välbehövligt plåster på min krossade själ att ta hand om mig själv, nu när landet är kaos. Träning är bäst såklart men pga uvi så har ja fått vila några dagar, kände mig så påverkad i hela kroppen men imorgon kan jag träna igen!!

Invigde nya färgen med en promenad med familjen för att köpa lördagsgodis, Selma är sjuk i så hon åkte vagnen igår och Elias åkte sele. Så himla mysigt! Han har vanliga kläder, halsduk, mössa o skor o så har ja en stor ullkofta som täcker honom också, och så bärjackan från BonPrix då. Bästa middagsvilo-myset. Ja näst efter att själv ligga bredvid och sova då förstås. Men nu tänker jag lägga bort datorn och lägga mig i soffan med en skål godis och en skål chips och kolla på Bron. Har ni sett den? Jag såg första avsnittet i fredags och är hooked! Shit så spännande!

IMG_9569

IMG_9592

IMG_9537

Bära Nära

Att bära mitt hjärtas skatt nära mitt hjärta… finns inget finare! Dessutom fruktansvärt praktiskt nu när Selma tränar cykla, så jag kan ha händerna fria och hjälpa och hejja på henne. Mina älskade barn!! Vi har haft en så makalöst fin helg alltså, typ inga planer alls, bara hela familjen samlad ute i det bästa höstvädret en kan önska. Igår fick vi även sällskap av Natha. Så himla kul! Elias har dock börjat få lite svårt att somna i selen, han ser för mycket ju hihi. Svårt att koppla av, men blir en trött nog och mamma vaggar en aning så sluts ögonen till slut ♥

IMG_9379

IMG_9388

Megamysignattning! 

Idag har varit en sån där dag då Elias är vrålförkyld och hostar så han kräks stup i kvarten. Slemmig o halsen, snorig i näsan, hängig ocu öm i kroppen. Stackars pytteliten. Och nu på kvällen började febern stiga sådär läskigt snabbt o eftersom jag är ensam hemm med barnen just nu så vart jag jätterädd att han skulle få feberkramp igen. Fick panik i hjärtat totalt men en får ju hålla lugnet ändå inför barnen. Men en alvedonsupp fick han stå ut med lillen. Förra gången han fick feberkramp var maken inte hemma men min svåger var här och ringde hem maken samtidigt som jag ringde 112. Alhamdulillah ändå att det var feberkramp då det är ofarligt men känslan är ju som att ens barn ligger döende i ens famn. Ush det är så vidrigt! 

Selma har varit världens största lilla storasyster idag. Hon har sagt saker som ”kom inte hit och titta på tv med mig mamma! Jag vill titta ensam!” när jag skulle leverera en äppelklyfta… När jag var tvungen att gå från bordet med Elias innan hon ätit färdigt och hade lite dåligt samvete så sa hon ”ah det är så skönt att äta ensam så ingen stör mig!” Alltså VA?!?! 4 nästan 14 typ… Haha hjärtat! Sen har hon sjukt entusiastiskt sprungit efter papper när det behövts, hållt handen o tröstat när han fick suppen, bytt om på sig själv o allt sånt. Vad händer?? Tror hon håller på o bli storbarn..!? Mitt hjärta. 

Dagens avrundades på bästa vis. Megamysig nattning! Ett barn på varje arm som liksom bara ligger där, blickstilla, och till slut somnar. En kan ju ha det sämre! 

 

Bära Barn-träff

Igår var jag och Elias på nåt supermysigt! En bära barn-träff. Ett gäng superhärliga föräldrar och barn från våran lokala bärsjalsgrupp på facebook träffades och provade varandras grejjer och bytte erfarenheter och råd. Eftersom det förra veckan var international babywearingweek så bjöd vi även in tidningen. Riktigt riktigt lyckad söndagsaktivitet! Elias sov dessutom heeeela flera timmar långa träffen i sin Tula, gosen.  God mat och gott fika hann vi dessutom stoppa i oss, islatte kan väl va det bästa som finns när en bär barn! 

 

Bärjacka

Jag har köpt nåt alldeles fantastiskt! En bärjacka! Ett klädesplagg jag inte ens hade hört talas om för några månader sen. Idag hämtade jag och barnen ut den på posten, precis lagom till det börjar bli krispigt ute. Ni får en liten sneak peak idag bara men imorgon ska jag försöka ordna riktiga bilder. Vore så kul att gå ut med kamerastativet imorgon när Selma är på föris. Egentligen är Selma för tung för att bära på magen men jag ville testa om hon fick plats och jackan har bara plats för barnet i fram.

Det är en softshell-jacka med luva för både mamma och barn. Bebis-panelen i fram går att ta bort och då blir den en vanlig damjacka. Perfekt då en har barnet i vagnen. Lätt att bära med sig bärpanel och bärsele i skötväskan och bara ta upp barnet när han vill upp. Den har även dragkedjori sidorna så en kan öppna upp o göra plats för en gravidmage om en har en sån. Jackan är inte så värst tjock, den skyddar nog mest mot vind skulle jag tro. Så jag tog en lite rymlig storlek så jag kan få på tjocka kläder inuti jackan för att förhoppningsvis kunna använda den hela vintern.

Jackan hittar ni här men notera gärna att på produktbilden sitter barnet sjukt långt ner. Jag rekommenderar att en placerar barnet högre upp för ryggens skull. Mina barn har ofta pannan i den höjden att dom kan gosa in sig mot min nacke. Finns få saker som är så mysiga!