Du kommer skämma bort ditt barn!

Hur många har fått höra den frasen när ni plockar upp ett gråtande barn, tröstar, visar medkänsla och ammar på första signal? Kanske inte alla men det verkar vara extremt vanligt. Det är verkligen så himla himla märkligt! Tror ni på riktigt att ert barn kommer bli bortskämt av att bli tröstat när hen är ledsen? Och det här handlar ofta om pyttesmå nyfödingar som knappt en lärt sig andas för egen maskin, men ska lära sig att bli självständiga…?!?! För det första, ett spädbarn är inte självständigt. Om du lämnar ditt barn så dör barnet. Så enkelt är det och det vet barnet. Ett barn som inte blir tröstat och kramat när hen gråter tystnar inte av att hen lärt sig att lugna sig själv utan hen tystnar för att spara på krafterna och på så vis möjligtvis lyckas överleva tills föräldern kommer tillbaka. Det har gjorts forskning som bevisar att stresshormonerna är lika höga som om barnet vore i akut fara, när barnet verkar sova gott efter att i panik ropat efter sina föräldrar som uteblev. Om målet med att ta hand om sina barn är att en ska få va ifred så mycket som möjligt, fine då funkar ju skrikmetoder. Eftersom barnet lär sig att föräldrarna är opålitliga och att barnet är helt ensamt i hela världen, så kommer hen sluta gråta och ropa på hjälp. Men det betyder inte att ångest inte finns där. Dom stänger det inom sig och det växer och växer och sen undrar föräldrarna varför inte tonårsbarnet kommer till dom med bekymmer utan vänder sig kanske i värsta fall till alkohol och droger istället. Finns forskning som stöder att barn som blivit utsatta för barnmisshandel i form av skrikmetoder (tex 5-minutersmetoden) i högre utsträckning än andra börjar med droger. All forskning jag hänvisar till är enbart en googling bort.

Ett barn som däremot blir upplockat i famnen, tröstat, klappat på kinden, mött med förståelse och vänlighet, ser sin förälder som en vidöppen famn där hen alltid är välkommen. Det barnet kommer växa upp och bli tryggt, självständigt och kommer alltid veta, att det finns någon som tar emot mig när jag faller. En famn att gråta ut i när livet suger och när mörkret är för skrämmande. Det barnet kommer våga utforska världen, trygg i att mina föräldrar finns där för mig när jag behöver dom. Och det barnet, må hända att hen blir bortskämd med föräldrarnas närhet, men skulle det vara så farligt om dom är så vana vid att ha oss nära?? Skulle det verkligen vara så hemskt om dom hälsar på ofta när dom får egna barn?? Skulle det vara så hemskt att veta att mitt barn vänder sig till mig när hen behöver tröst och stöd?? Skulle det vara så hemskt att ha ett barn som, när vi själva är gamla och beroende av andra för våran omsorg igen, sitter där bredvid oss på ålderdomshemmet?? Tänka sig, att en dag få vara en av dom lyckliga som har sitt barn på besök, ofta och länge, på ålderdomshemmet. Kanske tom vill barnet ha sin förälder boende hos sig när åldern kommer… Skulle det vara så farligt?? Att ha barn, så bortskämda med sina föräldrars närhet, att dom dyker upp, kramar oss, håller våra händer och kammar vårat hår.

Den kärlek en ger får en alltid tillbaka, mångfallt! Du kan aldrig, på ett negativt sätt, skämma bort någon människa öht med din närhet, kärlek, omtanke och medmänsklighet!! Det låter ju helt galet eller hur. Tänk om jag, när min man är ledsen, bara går och suckar att en kan ju inte skämma bort den där mannen med att en ska lyssna på hans bekymmer. Tänk, då kanske han alltid ska komma och berätta när han är ledsen för nåt sen. Hemska tanke. Tänk om dom människor som vi älskar över allt annat, vågar anförtro sig till oss och litar på vårt stöd!! Såååå kan en ju inte ha det, det förstår ju vem som helst. <–ironi!!

Så nästa gång nån säger ”du kommer skämma bort ditt barn!” svara helt enkelt ”ja! men jag ser inget fel i att barnet växer upp och vet att hen kan lita på mig, gör du??” Och tro mig, ingen förälder har någonsin på dödsbädden legat och önskat att en kramades mindre med sina barn när dom var små. Tvärtom tror jag tyvärr kan vara rätt vanligt, fy vilken fruktansvärd sorg att bära resten av livet… Dom är ju bara små en pyttekort stund i livet, om en lever i 80 år insaAllah, småbarnsåren är ju för guds skull inte ens en tiondel av den tiden!!

IMG_0569

Om någon som läser känner att ni behöver stöd i att göra annorlunda i erat föräldraskap, mejla mig gärna på hayalblogg@gmail.com så kan jag rekomendera några strålande grupper på facebook. Jag kan även varmt rekommendera att läsa Petra Krantz Lindgren. Hon har en blogg och har även skrivit i bokform. Det är aldrig för sent, kom ihåg det, en förändring kan aldrig komma för sent. Gör om, gör rätt ♥ Be om ursäkt för det du gjort som sårat och gör annorlunda.

Fluffpost!

Jag fick flyffpost idag! Sprillans nya, underbara, ljuvliga Tula Toddler Willow damp ner i brevlådan! Alltså jag är helt kär! Den är såååå vacker. Elias gillar den mycket mer än ergob, och han älskade ju ergon men denna är mer som en hängmatta och omsluter honom mer. Vilket han verkar älska. Han vill aldrig komma ner haha. Älskade pojk. Tur att den även avlastar ännu bättre än ergon för jag kn bära honom timme efter timme, till och med på magen, utan att det ens känns. Jag har på sistone inte kunnat bära länge alls på magen i ergon men jag tror den här har mer vaddering på banden och det kanske är det som gör det. Denna bedårande skapelse har allt det jag älskar med ergon och har förbättrat allt det jag tyckte var sådär. Jag är SÅ himla övernöjd och det är lillen med. Snacka om bra impulsköp!


Han somnade i bilen på väg hem från mamma också, skulle bära in honom i selen och nu vill han inte ner! Somnade om och korvade surt på sig när jag föreslog amning i sängen haha. Så nu sitter vi i soffan han och jag. Min älskade myspojke!