Mörka tankar

Ibland så kan jag översköljas av så fruktansvärt mörka tankar, ofta baserade på saker en vet om sin omvärld. Kan ni känna igen er i det? Det kan handla om att jag möter ett litet barns blick på mataffären och genast börjar fundera om hen blir utsatt för sexuella övergrepp hemma. Det kan handla om att jag ser ett par gå bredvid varandra och genast börja fundera om han brukar dricka för mycket och ge sig på henne. Det kan handla om att jag ser en man och genast börjar jag fundera om han har våldtagit någon i sitt liv. Männen är alltid monstren i mina katastroftankar, barn och kvinnor är offer. Och det tar mig så himla hårt, dessa tankar. Antagligen för att det går inte att slå ifrån sig som fantasier eller sagor utan det är verklighet i många familjer. Och i samhället, möter jag en man när jag är ensam blir jag rädd. Möter jag en kvinna så blir jag inte ens en gnutta rädd, inte så länge hon inte skulle uppvisa tecken på att vilja attackera mig. Män räcker det med att dom dyker upp, så blir jag rädd. Alltså riktigt riktigt rädd.

Ikväll promenerade jag hem från ett yogapass, jag gick igenom ett skogsparti trots att tanken skrämde mig men jag vill inte låta rädslan begränsa mig. Jag vägrar! Väl ute ur skogspartiet promenderade jag igenom ett villaområde och en tanke slog mig. Bakom hur många av dom där tjusiga fasaderna och välputsade fönstren blir en kvinna slagen just nu? Bakom hur många av dessa stängda dörrar blir just nu ett barn utsatt för sexuella övergrepp? Under hur många av dessa välmålade tak lever en hel familj i skräck för en tyrann? Hur många av dessa vackra villor med välskötta trädgårdar huserar ett helt helvete på jorden? Tanken gav mig en stor klump i magen och jag har gråten i halsen och mår alldeles illa. För det är inte fantasier. Det är inte osanning. Det är så världen ser ut och den måste förändras!! 

Det är inte ett dugg synd om en enda man som möts av kvinnor med panik så fort han tar en promenad! Har du, man eller kvinna, nånsin skrattat åt våldtäktsromantiserande kommentarer så är du en del av problemet! 

Alla män är inte våldtäksmän eller hustrumisshandlare eller pedofiler… men om alla män som inte var det satte ner foten mot en våldsnormaliserande macho-kultur där män pratar om kvinnor och barn (en tjej i tonåren är ett barn!!) på ett sexualiserande och objektifierande sätt. Då kanske vi hade haft ett drägligt samhälle idag. Tänk… vilken utopi! Istället lever vi just nu i ett samhälle där jag är livrädd när jag tar en promenad hem från yogan… 

Ännu ett stört moment, en tanke till slog mig och den löd såhär ”varför är jag så rädd?? Jag har ju inte blivit våldtagen sen jag var 13 år så vad är oddsen att det ska hända just idag??” Den tanken alltså… fy fan! Det betyder kanske att även djupt inne i min hjärna så får en helt enkelt leva med o bli våldtagen lite då o då eller vadå? Vad ville min hjärna säga med den tanken? Helt helt bananas är det iaf och jag känner mig rejält ledsen ikväll… 

3 reaktioner till “Mörka tankar”

  1. Men usch vilka hemska tankar! Men jag blir likadan om jag är ute och går och möter en kille/man eller ett gäng med killar… Jag undviker att gå ut när det mörkt om det Inte är nödvändigt. Om jag ser en kille eller ett gäng killar sä går jag över på andra sidan.

    Lite läskigt att man inte kan gå ut och känna sig säker, även i dagsljus har det ju hänt saker nu..
    Jag kan få liknande tankar om männen i familjerna, men mer typ ”undra om han är otrogen mot henne” och undra om dem är sådär lyckliga egentligen… På något sätt blir alltid männen monstren för mig med. Kanske för en del män inte alls visar förståelse för kvinnors känslor …

  2. Männen är monstrena för mig med.. är så rädd. Vet inte varför egentligen? Jag är rädd när.jag ser en kille kolla på mig extra när jag är ute eller bara om mannen ser suspekt ut på ica typ. Då börjar hjärtat pumpa och jag börjar tänka ut en plan på att fly med mina barn.. läskigt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *