Olika barn…

…olika föräldraledighet! Nu tar iofs mina föräldradagar slut när Elias blir 2 men jag kommer fortsätta vara hemma med honom, övergår i att vara en helt vanlig hemmaförälder utan inkomst helt enkelt. Mina barn är verkligen varandras motsatser, och det är så himla spännande för mig som förälder! Att vara föräldraledig med Selma innebar typ en daglig kamp om att lyckas stimulera henne, se till att hon skulle få springa av sig och att ta oss nånstans där hon skulle kunna få känna sig så fri som möjligt. Lekplatser, öppna förskolan, ut på landet till familjen, skogen mm. Elias däremot är som en liten minifarbror som bara följer med. Igår satt han bredvid mig på Waynes och åt räkor och kräftstjärtar med en alldeles för stor gaffel. Han satt länge, plockade i sig räkor och kröp runt litegranna i sin stol. Selma kan fortfarande inte sitta stilla på en stol så länge, hon har en enorm drivkraft den tjejen och vill alltid framåt på olika vis. 

Det ligger sin prövning i det, hon är min stora prövning iom att hon är så lik mig. Den första instinkten är att reagera så som jag blev reagerad på när jag var liten. Att gå emot den instinken är så fruktansvärt svårt. Men jag jar växt upp till en såndär som dom flesta säger, det vart ju folk av mig med, men jag har ju rätt mycket ångest alltså. Kan inte sova om inte maken är hemma, ångest inför rätt många delar i livet, på olika nivåer, och jag har alltid kännt mig konstig. Som att det är nåt fel på mig för att jag är lite annorlunda, blir arg så huset dundrar när jag är arg, glad så huset skakar när jag är glad, alla känslor är så starka i mig och i min dotter. Min moster brukar säga till Diyar att ”hon är nog inte lätt att leva med min systerdotter, men en som kan bli sådär arg kan älska minst lika starkt” och det är exakt så jag är! Elias är lättare att bemöta, i min instinkt är han som ett oskrivet blad och det finns typ inga mönster att falla in i, och då kan jag skriva mina egna blad. Alltså alhamdulillah att han kom när Selma var såpass liten för jag har lärt mig så mycket om vilken sorts förälder jag vill vara genom hur jag instinktivt är med honom. Att se det, hur olika jag behandlade dom i början av deras varsinnna liv, det har varit riktigt smärtsamt alltså, och en stor sorg för mig. Men jag jobbar på att komma ikapp och reparera med Selma, det är aldrig för sent. 

 

4 reaktioner till “Olika barn…”

  1. Vilket ärligt och fint inlägg av dig. Blev berörd av dina ord. Tycker du borde skriva mer om detta då det e väldigt intressant. Har själv två barn och tycker att det e sååå svårt att inte bli som sina egna föräldrar mot ens barn. Jag säger ibland exakt samma saker till mina barn som min egen pappa sa till mig, skäller och är arg likadant. Läskigt! Visste inte att det kunde bli så innan jag själv blev förälder men det e verkligen intressant det.

  2. Vet du, det här var så himla fint skrivet!! Jag känner exakt likadant med mitt äldsta barn och jobbar ständigt på att försöka ”ta igen det”.. Jag tror att det var en kombination av att jag var förstagångsförälder, faktiskt ganska omogen och oerfaren och sedan att våra personligheter är väldigt lika jag och min son (fast nästan tvärtemot var du skriver om dig och din dotter, men det som stämmer överens är att jag och min äldsta son också är lika personlighetsmässigt). Så med mina två andra barn känner jag sorg över att den första inte fått bli behandlad med samma tålamod och en helt annan inställning från min sida.. Men jag märker att han också vuxit som person och mår bra av hur mitt sätt är mot honom nu till skillnad mot förr – så det är ju jätte positivt! Men mammahjärtat gör ont när man tänker på det..
    Så skönt att läsa att det finns fler. Hade aldrig sagt det till någon tidigare, förutom mannen dåra hehe

  3. detta ska jag definitivt tänka på. har gått över tiden nu o bara väntar på att få föda. vill inte att stora ska bli behandlad annorlunda 🙁 sak verkligen försöka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *