Promenaderna

Det här med mina promenader. Mina älskade promenader. Den enda träning jag får nuförtiden, helst har jag ju Elias i sjal eller sele för då får jag extra ben och bålträning på köpet. Men jag upplever ibland att det äter mkt tid. Att promenera. Antagligen pga att jag ju går med personer med mkt kortare ben och mkt större behov av att undersöka saker längs vägen än jag själv har. Så då äter ju inte eg själva promenaden upp tiden. Jag spenderar ju tid med mina barn, men jag skulle vilja, då och då, gå så fort och så långt som jag har lust med. Och samtidigt vill jag köpa gymkort. Mitt friskis-kort har ju gått ut och denna gång får det bli kort nere på vårt lokala lilla gym. 

Häromdagen (innan megaförkylningen svepte omkull mig) så var jag på promenad ensam, med Förlossningspoden i öronen, solglasögon på näsan och blankis under fötterna tog jag mig helskinnad fram. Då gick det dock rysligt sakta. Pga ville inte halka o slå ihjäl mig haha. Jag ser ju mig själv som en träningsperson, jag är en som gillar att träna rejält, gärna på gränsen till för hårt. Och nu blir det bara promenader, och jag älskar promenader. Men när ska tid finnas till att ta i så svetten sprutar?? Jag bara undrar liksom…

Tillsvidare så får jag promenera mera helt enkelt, får kanske bli bättre på o ta Elias i bärdon och Selma i vagn och promenera riktigt raskt ej bit tills Selma vill upp..? Är det enda sättet? Jaja, det är väl ett sätt iaf. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *