Syskonbråken

Jag känner att jag måste skriva nåt om detta alltså, ett ämne som kanske kan vara lite känsligt. Jag har på sistone funderat mycket över det här med syskonbråk, Elias börjar närma sig 2 år och det är ju en ålder som det slår blixtar och dunder om, minst sagt. Selma är ju en explosiv och expressiv liten en, en ledartyp dessutom. Bråken har därmed blivit större, fler, mer jämna barnen emellan eftersom Elias numera kan försvara sig också. Det var en period för några veckor sen när jag bara kände att näää… det kan inte vara meningen att det ska vara på det här viset!! Barnen rök ihop stup i kvarten och jag for in som skjuten ur en kanon, superstressad, och skulle medla. Ville jag ha det på det viset resten av livet med mina barn??

Svaret var såklart nej. Så jag satte mig ner och funderade över hur jag hade det när jag var barn. Alla beteenden en har som förälder kan en i princip hitta i sin historia hos tex sina egna föräldrar. Inte ska ni väl bråka, men sluta bråka nu då, men det där är väl inget o va arg över osv osv, säkert sånt som dom flesta av oss säger nån gång och säkert har hört nån eller många gånger. Att jag blev superstressad av att mina barn blev osams, hur kunde det komma sig? Antagligen ett nedärvt beteende för jag och maken blir ju osams och inte sjutton blir jag stressad över det. Får vi bråka färdigt och komma fram till nåt så är det ju snarare en oerhört skön känsla, att ha lättat på trycket, fått sagt det jag vill ha sagt och om inte komma fram till en lösning så komma fram till att ”ja, vi tycker jävligt olika men men, är ju kär i han så jag ramlar baklänges så det är som det är” typ.

Beslutet jag tog har varit fruktansvärt svårt att följa. Beslutet var nämligen att låta bli att ingripa. Instinktivt så ville jag dessutom alltid skydda Elias vilket inte var rättvist mot Selma, men han var ju för 5 minuter sen en alldeles försvarslös grodbebis. Han är dock inte det längre så det var dags att sluta upp med det. Det jag gjorde istället var att ta ett stadigt grepp om diskbänken, soffan eller vart det nu var jag befann mig och verkligen inte gå emellan. Bara stanna på min plats, hålla tyst och lyssna och iaktta. Gråter dom båda eller en av dom i ren desperation så kliver jag in och hjälper dom lösa situationen, samt om dom blir våldsamma såklart. Ingen får bruka våld mot sina medmänniskor, så är det bara.

Resultatet då? Ja men alltså masaAllah dom bråkar inte ens hälften så mycket längre!! Vid ungefär var 10e konlikt behöver jag kliva emellan och resten löser dom själv på inte ens 1-2 minuter. Och däremellan så leker dom så fantastiskt och har superkul tillsammans, kramas och busar och kivas och vilar… och deras kramar och gos har blivit ännu mer kärleksfulla och avslappnade. Dessutom bråkar dom mindre med mig också, antagligen eftersom att dom inte hela tiden bär på oförlöst ilska och frustration.

Jag tänker att det till stor del handlar om respekt för barnen och deras känslor. Deras rätt till att få bråka färdigt och få säga sin mening (även om meningen låter AAAAAAAAAAAAAAAAA!!) och få lätta sitt hjärta till en av dom personer som står dom allra närmast. Mycket i  dagens samhälle handlar om att fostra och styra barn något så fruktansvärt, men varför kan en ju fråga sig. Antagligen för att vi inte har tid, vi har inte tid att låta dom ta den tid dom behöver på sig för att klara av saker själva. Dessutom har vi kanske växt upp i hem där bråk inte var tillåtet eller väldigt skambelagt.

Jag hoppas detta kan inspirera någon, men utan att skuldbelägga. Vi gör alla vårt bästa och det som funkar för oss kanske inte funkar för dig, men en kan alltid testa det en har lust att testa. Om en månad kanske inte detta funkar mer i våran familj längre, men just nu så funkar detta väldigt bra i just våran familj ♥

IMG_0076

5 reaktioner till “Syskonbråken”

  1. jag älskar din blogg. Jag älskar att du skriver så kärleksfullt om din familj och om alla människor. Din blogg är mysig & jag ser upp till dig! Du är klok. Och detta inlägget var jätteroligt att läsa. Jag tror stenhårt på det du skriver. Barnen kan lösa mycket själva, och mycket löser sig bara de vet att de själva kan lösa det. Utan att någon alltid ingriper och i vissa fall tar någons parti. Heja dig! Kram

  2. Håller med ovanstående kommentar till 100% ! Du är en fantastiskt mamma som reflekterar och ser efter hur du kunde ha agerat annorlunda i olika saker förr att det ska bli bättre. Inte många som gör. Heja dig Therese och må Allah låta dig och din familj få massvissss med många år tillsammans in shaa Allah kram :)))

  3. önskar flera sånna här inlägg då jag snart är två barnsmor och funderar mkt hur man ska lösa situationer som kommer komma. jätte bra skrivet 🙂

  4. Du tar så fina foton! Hör av dig om du nån gång vill extraknäcka som fotograf åt en liten 1,5 årig svurk i samma kommun 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *