Vecka 15 ❤️

Vi är i vecka 15 allahuma bariik! Bebis är nu tydligen ca 8 cm lång från huvud till rumpa och jag kan känna hen röra sig nästan varje dag! Det är helt magiskt ❤️ MasaAllah lilla lilla Bönan, jag längtar så efter dig! Jag känner som små svepande rörelser inne i livmodern, nästan som att hen klappar mig inifrån. Jag har också skickat maken på stan att köpa en dopton (en hjärtljudsmonitor) för att hjälpa mig att hantera ångesten som börjat smyga sig tillbaka. Den där känslan av att jag bär ett dött barn, helt vidrigt. Igår och iförrgår kväll har jag legat på soffan och lyssnat på bebis därinne, så himla fint! Det är inte helt lätt att hitta hjärtat såhär tidigt men det går med lite tålamod. 

Magen växer så den knakar i alla fall, och resten av mig växer inte ett dugg pga får knappt i mig nåt annat än grönsallader med bönor och vinägrett samt grape frukt. Och sura godisar i mycket små mängder. Jag vet inte varför för jag mår inte illa längre men jag kan typ inte ens stå bredvid när maken tillagar annan mat, jag kan ju definitivt inte laga hans iftar. Förutom soppan, det går bra men jag kan inte äta den heller. Foglossningarna har blivit bättre alhamdulillah, jag får fortfarande akut ont om jag råkar anstränga mig lite för mycket men tar jag det lugnt så kan jag klara mig ganska bra undan värken. Det är ju så, när illamåendet lugnar sig och fogarna dessutom mår bättre, det är ju som att få livet tillbaka! 

Älskar att vara gravid alltså, det är ju själva livet som händer inuti mig, rent mirakulöst och fantastiskt. Allt illamående, fogvärk, ångest, trötthet och halsbränna till trots så är detta det bästa jag vet alhamdulillah. Ett nytt litet liv, så mycket att se fram emot, så mycket kärlek som jag redan känner… älskade Bönan ❤️

Jamen hej!

Nu var det några dagar sen hörrni! Och ni klickar in o möts av, inga nya inlägg… trogna ni! Jag har ju haft som rutin att blogga när barnen sover på sistone. Försökt att ha mobilen undanlagd under dagarna osv. Men det har ju gått sådär o blogga när dom sover eftersom jag somnar före dom ca varenda kväll haha. Graviditetströttheten är helt galen denna gång! Känns som om jag går i sömnen hela dagarna, sover 10-12 timmar varje natt och får världens andnöd av att resa mig från en stol. Seriöst! Imorgon ska jag till barnmorskan för ett första besök och jag längtar! Dels för jag älskar min barnmorska, hon är hur bra som helst. Och dels för jag behöver hjälp att hantera min ångest. Jag ska prata med henne om det och maken ska komma hem från jobbet och vara med barnen medans jag är där masaAllah. Det känns väldigt väldigt skönt bara att veta att jag ska dit imorgon, det är så nära nu. Det känns ju som en sorts målsnöre liksom. I övrigt så mår jag illa, men inte ohanterligt. Jag får lätt huvudvärk och halsbränna, men inte ohanterligt det heller. Magen har fått en liten kula och jag kan nu preciiis känna livmoderns överkant ovanför blygdbenet. Brösten är ömma och svullna och jag får smärre panik av kläder…

Alltså ändå, jag trotsar min ångest och vågar tänka, en bebis! Ett till liv. En till människa att få dela vårat liv med. Och nämnde jag, bebis!! Alltså jag längtar så!! Jag tror att denna ångest för missfall kanske kan bottna delvis i en jobbig upplevelse av min senaste förlossning. Jag kände mig som världens superhjälte när jag hade fött Selma, och livrädd och pytteliten efter jag hade fött Elias. Nu ska jag se till att få hjälp att bearbeta det och skapa en förlossningsplan som funkar för mig!