Vecka 37 (36+4) ❤️

Vi är i vecka 37 och redan på lördag är lilla bebis helt fullgången och välkommen att komma så fort hon känner sig redo ❤️ Jag känner på mig att det kan hända ganska snart, har en sån där konstig energi i kroppen, herregud så jag städar, donar, boar och har mig inte stilla en sekund. Vilket fogarna och ryggen lider för men jag kan inte hålla mig. Jag kan knappt sova på nätterna heller för den delen längre. Ligger vaken in på småtimmarna, vaknar av skärande smärta varje gång jag rör mig, drömmer sjukt konstigt, vaknar dödstörstig eller kissnödig… så på 4-5 timmar vaknar jag ändå 4-5 gånger… inte så mkt sömn mao. Men men, bara att vänja sig hehe. Apropå den där skärande smärtan så har jag fått helt vidriga foglossningar nu på slutet, höger ljumske har typ helt lagt av (?!) och gör superont. Och nu är det tungt för ryggen alltså, så ont i ryggen också. Och mår galet illa, igen? Fortfarande? Vet inte hur jag ska definera det eftersom jag slapp illamående i totalt 2 veckor innan det kom tillbaka… måttligt road av det! Men får i alla fall behålla det jag får i mig men att känna sig konstant magsjuk i en hel graviditet är inte kul alltså. Saknar att få njuta av mat! Jag som älskar mat!

Nu vart det en hel del gnäll såhär i början, men i ärlighetens namn så är jag redo att föda nu. Jag är trött, tung och redo. Hon får gärna komma på lördag alltså, eller nja iofs, jag har frisörtid den 1 december så kanske lördag den 2 december eg blir allra bäst. Vill väldigt gärna gå till frisören haha! Men trots alla krämpor och all trötthet och allt det, så känner jag mig så himla tillfreds inombords. Jag känner mig lugn, lycklig, varm och tillfreds. Att kroppen smärtar är såklart jobbigt men när insidan mår bra så är det liksom inte så farligt. Jag längtar så himla mycket efter att få möta min andra dotter!

Älskade älskade lilla dotter, lilla lillasyster, som vi alla längtar och älskar dig alltså… du är så välkommen till våran familj och hemmet och vi alla är helt redo att ta emot dig när du känner dig redo att komma ut ❤️

Jamen hej!

Nu var det några dagar sen hörrni! Och ni klickar in o möts av, inga nya inlägg… trogna ni! Jag har ju haft som rutin att blogga när barnen sover på sistone. Försökt att ha mobilen undanlagd under dagarna osv. Men det har ju gått sådär o blogga när dom sover eftersom jag somnar före dom ca varenda kväll haha. Graviditetströttheten är helt galen denna gång! Känns som om jag går i sömnen hela dagarna, sover 10-12 timmar varje natt och får världens andnöd av att resa mig från en stol. Seriöst! Imorgon ska jag till barnmorskan för ett första besök och jag längtar! Dels för jag älskar min barnmorska, hon är hur bra som helst. Och dels för jag behöver hjälp att hantera min ångest. Jag ska prata med henne om det och maken ska komma hem från jobbet och vara med barnen medans jag är där masaAllah. Det känns väldigt väldigt skönt bara att veta att jag ska dit imorgon, det är så nära nu. Det känns ju som en sorts målsnöre liksom. I övrigt så mår jag illa, men inte ohanterligt. Jag får lätt huvudvärk och halsbränna, men inte ohanterligt det heller. Magen har fått en liten kula och jag kan nu preciiis känna livmoderns överkant ovanför blygdbenet. Brösten är ömma och svullna och jag får smärre panik av kläder…

Alltså ändå, jag trotsar min ångest och vågar tänka, en bebis! Ett till liv. En till människa att få dela vårat liv med. Och nämnde jag, bebis!! Alltså jag längtar så!! Jag tror att denna ångest för missfall kanske kan bottna delvis i en jobbig upplevelse av min senaste förlossning. Jag kände mig som världens superhjälte när jag hade fött Selma, och livrädd och pytteliten efter jag hade fött Elias. Nu ska jag se till att få hjälp att bearbeta det och skapa en förlossningsplan som funkar för mig!