Mitt Turkiet ♥

Första gången jag var i Turkiet, det var något helt underbart! Det bästa jag någonsin gjort var att åka dit och upptäcka en helt ny kultur och religion som skulle förändra mig och mitt liv! När vi bokade resan dit, då bokade vi min första resa som gick längre söderut än danmark, )förutom Taize, men Taize är en helt annan typ av resa) och jag hade iiiiingen aning om vad som väntade! Har jag nämnt att jag året innan när Diyar åkte utan mig för vi nyss blivit ihop, då var jag helt övertygad om att han skulle komma hem bortgift… jag har väl aldrig någonsin haft så sjukt fel!!! Jag hade ingen aning om hur människorna skulle vara, hur vädret skulle vara eller hur det skulle kännas att vara hemifrån så länge. Modig var jag i alla fall, vi bokade biljetter för en 41 dagar lång resa. Vilket såklart ledde till ENORM ångest dagarna innan vi skulle åka!! TÄNK OM DOM HATAR MIG???? TÄNK OM JAG HATAR DOM??? Hahahahhaa

Så, vi packade våra väskor, satte oss på planet och drog söderut till värmen , islam och underbara människor! Det första som slog mig när vi kom in på flygplatsen var hur stort det var, hur många människor det var, och att jag verkligen inte skulle ha en chans att klara mig på engelska (scaryyyy), nästa uppenbarelse var värmen!! Så fort vi klev ut utanför dörrarna på flygplatsen kom värmen som en chock, kändes som att den försökte döda mig lite, som att kliva in i en ångbastu ungefär… och inte dröjde det mer än att jag återfunnit min andningsförmåga innan jag såg hur folk körde!!! ”HERREGUD JAG KOMMER DÖ HÄR” var ungefär min första tanke, verkligen, det går inte att beskriva, men folk i Turkiet kör verkligen som galna idioter på väg till sjukhuset med en förblödande människa allihopa! Fatta att se det när man knappt har varit i Stockholm  utan växt upp i en liten småstad… dessutom fanns det inget bälte i bilen när han hämtade oss, och vi satt alldeles för många i bilen, jag har aldrig bett så intensivt i hela mitt kristna liv…

Det som hände sen var ju helt fantastiskt, Ismail körde asbra så jag slutade vara rädd, och dom underbara människorna…Jag hade aldrig träffat människor lik dom i hela mitt då 19 år långa liv!! Ett helt folkslag som var mer hjälpsamma, varmhjärtade, hårt arbetande, kärleksfulla och omtänksamma än någon människa jag någonsin träffat! Det var den största chocken av dom alla… alla dessa muslimer som var så underbara, och så sjukt jävla varma i själen, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det… inget annat spelar någon roll i ett land där man känner sig så hemma redan första kvällen!! Vi kom fram efter solnedgången till våran by, Mahmut Sevket Pasa Köyu, och då stod mer mat framdukat än vad ett helt fotbollslag äter… seriöst, jag fick ju typ inte i mig nånting, bara för jag var så nervös, full av intryck och trött efter resan så alla vart ju rädda att jag skulle svälta ihjäl och dö.

Nog om första dagen, nu får jag ta och ta det lite kortare, alla 41 dagar kan jag ju inte beskriva lika långt ^^ Att vara i Turkiet, i värmen, solen och med dessa underbara människor var verkligen något som förändrade mitt liv djupt inne i kärnan! Under tiden vi var där var det presidentval och då löd verkligen råden till oss utlänningar, ÅK INTE IN TILL STAN!! Folk demonstrerade och vart som tokiga, iaf var det vad som förutspåddes, men det visade sig vara lugnt, förvånansvärt lugnt, men det var ändå något som gjorde mig glad. Att folk bryr sig så mkt om vem som styr deras land, i Sverige kan man ju inte ens få folk att protestera mot att folk faktiskt dör i svält, flera miljoner barn liksom, men svenskar bryr sig inte. Dom flesta orkar inte engagera sig, men turkar, hej och hå, dom engagerar sig från tårna ända ut i fingerspetsarna. Så borde svenskar vara, men jag är rädd att vi blivit för bekväma i vårt enkla, trygga samhälle.

Andra lite mer ytliga förvånande händelser var, sanden på stranden var så varm, jag trodde jag skulle tappa fotsulorna, jag hade verkligen ingen aning om att sand kunde vara så varm… shoppingen var helt annorlunda, att gå på marknad i Turkiet, speciellt i Istanbul, är så JÄKLA UNDERBART!!! Alltså, folk trängs, skriker, handlar, säljer, drar omkring på 4 uttråkad barn, inget av detta kanske låter underbart, men oooo så¨underbart det är!! Återigen, det går inte att beskriva, men det är verkligen helt fantastiskt, en upplevelse som kan väcka till liv den mest halvdöda nordbosjäl! Stämningen på marknaden är helt ofattbar, och du kan få tag på vad som helst i Istanbul!! Finns det på planeten finns det i Istanbul brukar Diyar säga, och inget har väl varit mer sant!! Vill du ha äkta märkessaker, dra till Cevahir eller Akmerkes, vill du ha fejk, marknaden, vill du ha färskpressad apelsinjos, det finns överallt, vill du ha skidutrustning, åk till ett köpcentrum, vill du ha en hora, åk till Polonesköy, alltså allt, verkligen ALLT finns att få tag på i Istanbul, till min stooooora förtjusning!! Just horor är inget jag vill ha, men kanske någon annan…

Fia bad mig berätta om vad som var oväntat, jag skulle kunna fortsätta i evigheter o svara på den frågan, men det enda jag egentligen kan säga nu är, att efter 41 dagar i Turkiet 2007 så var det hemma, 21 år i Sverige spelar inte längre någon roll, jag vill leva i Istanbul och åka till Sverige på semester, jag känner mig inte längre hemma i mitt ”hemland” för jag har sett något så mkt bättre, och känt så mkt mer för ett annat land… fortfarande förvånar Istanbul mig, jag drömmer om Istanbul på nätterna och jag vill vara där varje vaken minut! I värmen, med människorna, i en stad där man kan hitta allt, på en plats där jag är mig själv mer än i det land jag har växt upp, i ett land där jag har så mkt kvar att lära och upptäcka att det kommer räcka en livstid!

Det enda jag nu vill säga är, åk till Istanbul, umgås med turkar, drick cay och lär er turkiska… ni kommer älska språket, turkarna, cayet, staden och alla dess gator och vattnet och ja… allt är vackert i Turkiet, en del är smutsigt, men det är vackert!! Jag tappar andan av att vara där och jag vill alltid vara där… jag gråter varje gång jag ska hem till Sverige igen och jag längtar alltid dit!!

Första fotot på mig och Diyar nånsin i Turkiet

070720 Resan dit (36)

Vi var i Alanya också den sommaren, det skriver jag om en annan gång, nu har jag bråttom som fan 😉