Kroppsidealen

Åh dom är SÅ många. Och som människor, framförallt kvinnor såklart, har vi matats med hur vi ska se ut hela livet. Hur vi ska klä oss för att se så idealiska ut som möjligt, hur vi ska svälta oss för att bli så smala som möjligt. Hur vi ska göra si och göra så för att leva upp till vadå?? Påhitt!! Personer som verkar ha inget vett alls har bestämt sig för att kvinnor finns till för att behaga. Och behagar (män) gör man genom att se ut på ett väldigt specifikt sätt. Är man för lång, för smal, för tjock, för tunnhårig, för storfotad, då passar man inte in. Då ska man skämmas. Enligt vad vi fått lära oss sen vi var småbarn. Flickor får hela livet så mycket komplimanger för ett idealiskt utseende. Pojkat däremot beröms för prestationer. Så flickor lär sig att det viktigaste i hela världen är att, se nu för tusan till att se bra ut, alltså det är viktigare än allt annat. Ser en flicka eller kvinna inte bra ut förtjänar hon inte varken kärlekc lycka eller framgång. Och vad är det som definierar hur man ser bra ut??! Det är ju bara påhitt!! Vad fasen kroppen är till för att vara våran borg, den ska fungera och vi ska må bra och kunna leva. Kroppen är skapad för att kunna skapa barn och amma barn. Inte för att se bra ut på en bikinireklam!! 

Det är ju egentligen helt stört att jag först nu, nästan 28 år gammal, har insett att idealen om hur man ska se ut ju bara är just påhitt. Det är som att säga att det står en gröb elefant på balkongen, inte fasen står det en grön elefant där för det, för det är påhitt! En ska inte se ut så som puckon säger att en ska se ut, för deras ord är inte sanning, och det är påhitt! En ska se ut precis så som en själv gör. Vi är skapade till unika personer och ska se unika ut! Hur en människa än ser ut är det faktiskt helt oviktigt. Vill en äta glass varenda dag så kan en kanske tänkas väga mer också, men vad spelar det för roll?? Gör det nån skillnad?? Vad är det för fel med att vara tjock?!?! Jag har insett att jag är jäkla nöjd med min vikt i dagsläget. 

Jag tyckte det var jobbigt innan jag började träna men det var verkligen mest för att jag hade svårt att röra mig obehindrat. Min kropp funkade inte som den skulle för o passa min livsstil. Så då förändrade jag det. Nu har jag inte gått ner så många kilon alls men blivit grymt mycket starkare. Älskar att vara stark. Kunna lyfta barnen, leka, klättra, bära dom i selen, springa till bussen, dansa i vardagsrummet, springa ikapp små rymlingar och böja mig ner och plocka saker ur varukorgen stup i kvarten. Kroppen funkar som den ska! Och bara jag är snäll mot mig själv så ser jag bara gott i min egen spegelbild. Min dragspelsmage som putar, den har burit fram mina två älskade barn. Mina randiga bröst som nog snart är på väg att flytta in i naveln, dom har gett och ger näring, närhet, antikroppar och tröst åt mina älskade barn. Dom höll dom vid liv! Mina gropiga ben, som är så starka att jag kan ta min man (!) på ryggen och göra squats. Mitt ansikte som är så uttrycksfullt och visar alla mina känslor, tack vare att jag kan se helt galen ut har tex ingen vågat komma fram till mig och kommentera amning. Min rygg som i hela mitt liv gjort ont, varenda dag, som äntligen tack vare rätt sorts träning (Olga Rönnberg!) funkar som den ska, den gör inte ont och den orkar med min livsstil. Alltså jag kan fortsätta. 

Jag ÄLSKAR min kropp som är min borg och grogrunden till mina barns existens. Alhamdulillah! Det som känns så himla hemskt är alla dessa ÅR av självförakt och ångest över aty inte passa in i den där jävla pyttesmala ramen. Och jag vägde 20 kg mindre än jag gör nu, innan jag fick barn. Men avskydde min kropp nåt så fruktansvärt. Tyckte jag var för tjock, äcklig, kort, fult ärr i ansiktet osv. Så fruktansvärt sjukt ett samhälle är som gör utseendet till nåt så viktigt att hjärtat blir sjukt!! Jag tänker inte ödsla en enda dag till på kroppsfixering! Dåliga dagar har vi ju alla men det är bara att försöka styra om tankarna så fort dom kommer, så dom inte får fäste! Tänk om alla skulle gå runt o va rädda för gröna elefanter liksom…