Tankar om förskola

Selma började hos dagmamma när hon var 3 år, alltså när Elias var 6 månader. Inte så mycket för att hon behövde det utan för att jag behövde det. Jag var i en svacka, mådde inte alls så vidare bra, och behövde vila. Och Elias sov nästan hela tiden Selma var där första året. Han sov, jag tränade, städade och slöade i soffan med godis. Sen vaknade han oftast precis innan eller när vi var på väg för att hämta Selma. Det var precis vad jag behövde för att återhämta mig i den perioden av mitt liv. Träningen är extremt viktig för mig och inget som jag klarar av eller ens vill göra med barnen med. Jag kan fortfarande få starkare muskler av att träna när dom är med, men till största del så tränar jag för att släppa ut ångest. Då behöver jag få gå in i mig själv och släppa allt annat. Inte helt ovanligt var det att jag grät samtidigt som jag tränade under den perioden. Det bara rann av mig ångest och det var ett sjukt effektivt sätt att ta mig igenom vardagen och må hästlängder bättre. 

I övrigt, behöver barn barnomsorg? Jag skulle säga nej. Alla barn som har kärleksfulla och normalfungerande familjeförhållanden behöver inte förskola. I destruktiva familjer kan såklart att få komma till barnomsorg vara en räddning. Men nu kommer jag i mitt inlägg utgå från friska, normalfungerande och kärleksfulla familjeförhållanden. Typ så som våran familj är nu. Dock inte helt var när jag mådde dåligt, då var jag inte helt frisk och behövde avlastning. Idag är jag frisk och orkar med allt vad livet innebär, nästan, är ju bara en helt vanlig dödlig människa som alla andra. 

Barn behöver inte förskola för att stimuleras. Småsyskon behöver inte egentid med sina föräldrar för att kunna knyta an. Småsyskon föds till en värld där egentid med föräldrarna inte existerar, dom vet inget annat. Dom behöver få vara nära och få kontakt med sina föräldrar, men dom behöver inte egentid med sina föräldrar för att få det. Jag kan inte räkna alla gånger jag suttit och ammat och byggt duplo samtidigt. Eller alla gånger jag gått med Selma i skogen och Elias i bärsele eller bärsjal. Barn stimuleras tillräckligt av att umgås med sina föräldrar, av att gå ut i skogen och till lekparker, leka med sina syskon och då och då gå på öppna förskolan. Träffa kompisar tillsammans med föräldrarna är också en himla rikedom alltså. Barn kan absolut lära sig saker i förskolan, men frågan är om dom behöver kunna det som förskolan lär dom? Är det så viktiga kunskaper att dom är viktigare än tid med sin familj? Att ha kompisar är såklart viktigt för alla människor, men den viktigaste vänskapen att ge näring åt kanske är den med sina syskon? Relationerna en får till vänner och pedagoger i förskolan kan i många fall vara ganska flyktiga medans en väl anknuten och god syskonrelation kan bli till livets längsta relation. Vänner vars föräldrar även är vän med ens egna föräldrar är dessutom också ofta en vänskapsrelation med goda förutstättningar, om föräldrarna har en god kommunikation med varandra. 

Föräldrar är tillräckligt för sina barn! Det verkar råda nån sorts kollektiv misstro till ens egen förmåga att vara gott nog åt ens egna barn. Det är vi! Vi är gott nog! Vi klarar det här! Livet med småbarn bjuder på 1000 stora utmaningar dagligen, känns det som, vissa dagar är en ju helt slut. Men! Vi är ändå gott nog! Vi är precis allt vad dom behöver, om vi ser dom, älskar dom, spenderar tid och kärlek tillsammans med dom, njuter av deras blotta existens och håller om dom när don har det svårt. Då är vi tillräckligt! Ingen är perfekt och ibland behöver alla bara få duscha ifred, vissa dagar alltså dagdrömmer jag om att få ligga på soffan, moffa godis och sträckkolla på en serie i 10 timmar… men, det kommer jag ju kunna göra! Dels blir barnen äldre, det konmer komma en tid när jag hinner äta alldeles för mycket godis i soffan och då kommer jag bara längta tillbaka till just den här, magiska, tiden med mina barn alltid nära nära. Just nu ligger jag på soffan, Elias ammar samtidigt som jag skriver och Selma sitter några meter bort och har världens fantasilek igång. Underbart! 

Barn behöver inte stimuleras hela tiden, ibland är det bästa en kan göra för sina barn att bara säga ”jaa, herregud vad du har tråkigt, samtidigt som jag hemskt gärna vill diska till på köpet! Hur i hela världen ska du lösa det här?” Och så får dom använda sin fantasi! Det! Det är bästa stimluansen vi kan ge dom, möjlighet att själva hitta på och lösa sina problem. Selmas och Elias första förslag brukar alltid vara film eller iPad men det får dom ju sällan använda just vid såna tillfällen då deras fantasti kan få chans till sån utveckling. 

Många små barn är överstimulerade nu för tiden, vissa till och med väldigt stressade. Antagligen som ett resultat av överstimulans. Samtidigt är det viktigt att hela familjens behov får plats i livet. Vill båda föräldrarna yrkesarbeta så behöver det ju såklart tas med i beräkningarna. Vilka behov är viktigast? Vilka behov vill vi spendera mest tid med att tillgodose? Hur viktigt är pengar för oss? Hur viktigt är tid tillsammans för oss? Vill vi jobba mer tid än vi träffar barnen? Eller vill vi gå ner i tid, gå om varandra, eller lösa det på annat sätt för att istället få mer tid med barnen än på jobbet? Förstår ni hur jag menar? Alla behov i familjen är viktiga! Jag har ju valt att helt sätta yrkesarbetarlivet på paus medans jag har små barn. För mig är det jättejätteviktigt att vi får mycket kvantitetstid tillsammans. Det är det allra viktigaste för mig, min man och för barnen. Pengar är uppenbarligen inte alls lika viktigt hehe ^^ 

9 reaktioner till “Tankar om förskola”

  1. Bra där! Dina barn har väldigt bra föräldrar låter det som ma sha Allah! Har ju läst om Stockholm och alla barns rätt till heltid på förskola, helt sanslöst liksom! Borde de inte prata om barnens rätt till att slippa heltid istället? Lägga lite pengar så även den ensamstående som måste jobba heltid kanske kan få ett bidrag så barnen slipper det åtminstone när de är allra minst? Men nej, de ska satsa miljoner till att barn går heltid fastän föräldern är f-ledig. De kunde ju lära av dig….

  2. Jättefint skrivet, du har verkligen rätt. Om man kan så är det viktigt att prioritera barnet el barnen, dom är ju faktiskt vår framtid

  3. Jag håller verkligen med dig! Jag har skolat in min treåriga son på förskolan nu (han har en lillasyster som är ett) och jag blir så trött på alla som svara: ”åh vad bra, han behöver verkligen gå på förskolan” Nej, han BEHÖVER inte förskola! Vad han behöver är att träffa andra barn, men det har han fått på lekträffar och öppna förskolan redan. Jag har, efter mycket grubblande, valt att ha honom 15 timmar på förskola trots att jag är hemma med lillasyster för att underlätta för mig. Vad jag vill få fram är att jag håller helt med dig om att vi har någon syn att vi föräldrar inte är tillräckligt. Att förskolepersonal är så mycket bättre på att ta hand om våra egna barn än vad vi är. Och jag tycker det rent ut sagt är farligt att ha det synsättet.

  4. Väldigt dåligt skriver tycke jag!
    Kom inte och säg vem är du? Eller vi bryr oss inte om vad du tycker. Jag är vem jag är och kan tycka precis som alla här tycker.
    Om alla tänkte som du gör och det skulle inte finns barnomsorg så skulle hela systemet förstörs vem skulle då ut och jobba betala skatt till de behövande. Hur skulle hela vårt system gått runt. Ni som vill bara vara hemma med era barn och inte bidra till samhället kan lika gärna va det men för vänta er inte att samhället ska hjälpa er när ni inte gör de. Ett barn behöver sina föräldrar det första året av deras liv sen kan alla hjälpa till. Du kan ta hand om ditt barn när ni är hemma ge kärlek. Och uppfostra precis som ni vill.

  5. Är själv muslim har tre barn yngsta 2 år jag jobbar heltid både jag o mannen och barnen går på muslimsk dagis. Jag jobbar inte för att resa eller shoppa eller så utan för att spara pengar för att flytta till ett muslimskt land och göra Hijra där alla muslimsk ledare är överens att man endast ska bo i ett icke muslimskt land tillfället. Man ska bo i ett muslimskt land när vi sen flytttar kommer jag sluts jobba, men så länge jag bor här kommer jag jobba. Mina barn uppskattar allt jag gör för deras skull och alla saker man får. Man älskar inte sina barn mindre för att de går på förskola. När jag var föräldraledig så fick den äldre vara hemma med mig för jag tycker förskolan e för barn som verkligen behöver de som arbetande föräldrar. Barn behöver sina barn lika Mycket när de e små som när de blir äldre.

  6. Jag ville inte att mitt barn skulle gå men tyvärr så blev allt fel tillslut så det var för det bästa.. Allt blir bättre för varje dag. Men har dåligt samvete.

  7. Alla familjer har som sagt olika behov och viljor och man får ju göra precis som man vill. Men jag vill inte att en bild av att förskolan är en dålig plats för barn ska få fäste, för det är den inte. Som jag ser det är det ofta ett barns första möte med samhället vi lever i. En mötesplats som finns till för barnen där deras intressen, åsikter och demokratiska rättigheter har ett eget värde, utanför familjen. De får liksom sin egna plats i samhället, vilket jag tycker, och vet då jag snart är förskollärare, är otroligt viktigt för att ta till sig goda värderingar, bygga identitet och lära sig alla människors lika värde. Jag tror inte barn har det varken bättre eller sämre hemma eller på förskolan, det finns för och nackdelar med båda, men jag tror det är viktig att hålla en god diskussion om det vid liv, så att inte det ena eller andra sättet får föräldrar att känna sig dåliga. Man känner sina värderingar, barn, ekonomi och behov bäst själv 🙂

  8. Vilket fint inlägg. Så mycket kärlek och omtanke om dina barn. Kändes peppande också att vi kan och klarar så mycket mer än vad vi tror!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *